Jag missade idol i fredags så jag tittade på det idag istället, jag säger det med lite skam i rösten eftersom det är ett erkännande att jag faktiskt bryr mig tillräckligt för att titta på reprisen. Vad ska jag säga? Jag är chockad, utan ord och vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag kan bara hoppas att jag inte var lika hysterisk som tonåring som Johans fans är. Jag tror inte ens att Robbie Williams och Take That skulle fått mig att tappa greppet som den hysteriska tjejen i idolpubliken.
Jag är ensam hemma vilket inte händer speciellt ofta eftersom mannen arbetar hemifrån. Det känns tomt och ödsligt – jag gillar det inte. Undrar om det betyder att jag med gott samvete kan äta glass till middag? Det är ju kaloririkt i alla fall.
Det finns en psykologisk term ( som jag glömt…) för sådan här idoldyrkan. För något ljusår sedan, på Beatles tid, såg man det här fenomenet ofta.
Nu fick ju lillkillen åka hem och det var ju kanske lika bra det så blir det inte lika stor uppståndelse längre. En annan orsak till att det är bra, som jag ser det är att han inte kan sjunga…det vore synd om någon vinner en sångtävling för att många tycker att han är söt…Hm, undrar om jag var lite elak där…
Men det är ju lite skillnad på Beatles och idol-Johan. :)