En annan verklighet

Jag fick e-post av en vän som bor i Be’er Sheba i södra Israel för bara några minuter sedan, och det var hjärtskärande att läsa. Hon skriver att IDF har gått ut med att alla i området där hon bor måste kunna ta sig till ett skyddsrum inom en minut utifall larmet går.

We don’t have one. We’ll be hiding in the kitchen, should an attack occur, seeing as it’s the safest room in our flat. There are two bomb shelters on our street, but given the fact that I can’t run and that we have two cats to grab and stuff into carriers before we go, there’s no way we’ll make it in 60 seconds. My suggestion is that if an alarm sounds, John should haul ass to the shelter and I’ll be in the kitchen with the cats, but he rejected it (then again, if he were currently disabled and had to stay home in the case of an attack, I wouldn’t leave him either).

Jag tänker inte ta ställning om det är israelerna eller palestinierna som är de värsta rötäggen, men det känns i hela själen när man har en vän mitt i konflikten som inte kan ta sig till ett skyddsrum. Hemska bilder blixtrar framför ögonen; de bilder jag har sett i tidningarna och på tv men med min vän som sårad istället för något anonymt ansikte jag inte behöver knyta an till. Jag kan inte heller undgå att tänka på hur hon vet vilket rum i hennes hus som är säkrast när missilerna faller, något jag aldrig ens har behövt ägna en tanke.

Just nu känns alla dystra nyheter om lågkonjunkturen som har tagit vårt avlånga land i sina klor väldig blek i jämförelse med rädslan för att VMA-larmet ska ljuda.