Patientologi IIIa: Gråten och hormonerna

Det här stycket är lite annorlunda eftersom det handlar om känslor och att tänka utanför ramarna. Allt kanske inte är som det först verkar vara. Det kommer också att vara indelat i två delar för att det inte ska bli så långt och jobbigt att läsa.

Det finns stunder då våra känslor och kroppens hormonella balans flätas samman, och det kan vara omvälvande och förvirrande. Allt som oftast brukar jag stoppa undan jobbiga tankar och känslor i små burkar som jag gömmer lång bak i mitt medvetande. För några år sedan var mina burkar med känslor fyllda till bredden och minsta lilla gjorde att de svämmade över.  Om jag grät eller kände mig deprimerad försökte jag hitta en bakomliggande känslomässig orsak så att jag skulle kunna åtgärda problemet. Med tiden har jag lärt mig att det inte alltid behöver finnas ett bakomliggande problem, och därmed inte heller någonting att åtgärda. Så istället för att ta itu med ”problemet” frågar jag mig själv, ”Varför mår jag så här egentligen?”

När jag var i tjugoårsåldern gick jag igenom en period som var ungefär en vecka lång då jag bara grät. Jag snyftade inte, jag storgrät – större delen av dagen, varje dag. Det låter inte länge, men det kändes som månader. Mina känslor gjorde mig totalt handikappad och jag växlade mellan gråt och hysteri. Jag hade vänner som gjorde sitt bästa för att hjälpa mig och hitta orsaker till mina kval. Teorierna var häpnadsväckande.

En populär teori var att jag sörjde mina lungor, och den framtida nedgången av funktion. Just då kämpade jag med skolan och min sjukdom, hade svårt att få det att gå ihop med alla behandlingar, sociallivet och pluggandet.  Hur skulle det gå när lungorna blev ännu värre? Ja, det var som att leta efter nålen i höstacken så alla teorier prövades.

En natt när jag låg i min säng och grät över ingenting kändes det som om jag häll på att förlora det lilla vett jag hade kvar. Jag gick upp, klädde på mig och bestämde mig för att åka till sjukhuset, jag stod inte ut med min mystiska ångest längre – men jag lyckades samla mig själv och bestämde mig för att ringa dem nästa morgon istället.

Jag ringde aldrig till min läkare. Jag vet inte hur jag kom att tänka på det, men insikten kom som en blixt från en klar himmel. Jag insåg att alla mina problem hade startat i samband med att jag hade börjat ta p-piller. Jag ringde min gynekolog istället och hon trodde att mina problem berodde på östrogenabstinens. Jag mådde bra när jag tog själva p-pillren, men så fort jag började med sockerpillren så fick jag problem. Min kropp reagerade helt enkelt på avsaknaden av östrogenet. Mina hormoner gjorde mig knäpp. Behöver jag påpeka hur mycket jag önskar att jag hade blivit förvarnad om just den bieffekten i förhand? Jag kunde ha försökt att hitta känslomässiga orsaker till min hysteri i all evighet utan framgång eftersom som det inte fanns någon sådan bakomliggande orsak.