Patientologi IIIb: Gråten och sömnen

Hur mycket jag än vill umgås med folk och har roligt, så finns det inte tillräckligt med ork för det. Hur mycket jag än vill delta i konversationer, så går det inte för min hjärna kortsluter och det blir helt omöjligt att tänka klart. Hur mycket jag än skulle vilja le, så kan jag inte för att mungiporna är så tunga att min mun förblir ett rakt streck.

Det är såhär trötthet känns; och det är en del av min sjukdom.

En stor del av mitt vuxna liv har jag trott att jag har varit en stillsam, lugn och ganska tråkig person, jag har satt en etikett på mig själv som ointressant, allvarlig och dyster. Men, det var innan jag började få mer sömn. Skillnaden i min personlighet när jag är utvilad och har sovit alldeles för lite är som dag och natt. Min kropp behöver mer vila än de åtta timmarna sömn som experterna föreslår, får jag inte det så faller jag lätt in i trötthetens land. Det är ingen vanlig trötthet vi pratar om här, utan det är en sjuklig trötthet – eller utmattning.

Under många år var jag omedveten om det här utökade behovet av sömn. Istället för att lyssna på min kropp och till mina individuella behov så trodde jag att Johanna var den person som hon blir när kroppen inte orkar med. Idag, om jag får tillräckligt med vila så är jag snabbtänkt, smart och rolig – motsatsen till mitt utmattade själv.

All sömn får mig dock inte på bra humör. Efter att jag har fått vissa lugnande medel eller blivit sövd så spenderar jag resten av dagen med att sova bort ruset. En varning måste utfärdas till de som kommer i närheten av mig då! Jag blir extra känslig för ljus och det minsta ljudet är som att dra naglar över svarta tavlan; och jag reagerar därefter.

Det är ett gissel att hålla reda på alla mediciner som får mig på dåligt humör, och hur. Kortison i doser över 10 mg gör mig irriterad för minsta lilla ”misstag”, en del mediciner får min att hallucinera, medan andra får mig att vissla. Blodtrycksfall och kräkningar hör också till vanliga biverkningar. Som tur är, kanske speciellt för min omgivning, har mina läkare bra koll vilka mediciner jag reagerar på – och hur.

Vad jag vet nu
Det är så mycket som kan påverkar vårt humör: sömn, vad vi har ätit, mediciner, hormoner, syrgasmättnad i blodet, smärta, och så vidare. Men ändå försöker vi allt som oftast hitta en känslomässig anledning till problem som rör humöret istället för att börja söka i den andra änden. Jag är en stor förespråkare av att adressera känslor, men vissa av dessa känslor försvinner med tiden och en del förändringar av de fysiska förutsättningarna. Visste du att det är möjligt att gråta för att lätta på trycket utan att ge tårarna en anledning? Det gjorde inte jag. Men det är förlösande.

Att handla efter en känsla som har uppstått ur en fysisk anledning kan vara farligt. Hur många gånger har jag inte bestämt mig för att mina känslor var relaterade till en viss person, ofta mina föräldrar, bråkat med dem bara för att inse att det inte alls har med dem att göra? Alldeles för många.

Det är viktigt att se till om det finns biokemiska anledningar bakom känslorna, kanske framförallt om det finns en kronisk sjukdom med i bilden. Tyvärr kan man inte få negativa känslor att försvinna bara med viljans kraft, men man kan tillåta känslorna utan att handla efter dem. Ofta kan det vara en lättnad att inse att de där negativa krafterna inte är ett resultat utav ett problem i livet, utan bero på kroppen och dess funktioner. För mig kan den insikten i sig lugna ner stormen, och förhoppningsvis utan att den har gjort allt för mycket skada dessförinnan.