Patientologi VI: Gränsdragningar och medvetenhet

Det spelar ingen roll av vilken läkare eller vilket sjukhus du behandlas, det finns ändå alltid en risk för felbehandling, och det är en verklighet som inte bör ignoreras. Jag kan inte hjälpa att fundera över hur många misstag som skulle kunna förhindras om vi patienter var mer deltagande i vår vård. Kunskap är den första och viktigaste nyckeln för att skydda dig själv i ett vårdsammanhang; men jag skulle vilja påstå att medvetenhet och gränsdragningar kommer tätt efter.

Nu vill jag verkligen inte framstå som om jag är den perfekta proaktiva patienten, men under årens lopp har jag lärt mig ett och annat om patientens egenansvar. Jag vill inte heller svartmåla sjukvårdspersonal för jag tycker verkligen att vi har väldigt bra sjukvård i Sverige med mycket kunnig sjukvårdspersonal, men jag tror att det är viktigt att koma ihåg att de ibland gör misstag, de är ju trots allt bara människor.

Jag önskar att jag kunde vara mer teknisk i det här exemplet. Låt inte det faktum att jag inte kan komma ihåg namnet på medicinen (eller det faktum att det här skedde i England) få dig att tvivla på validiteten av den här händelsen.

När jag låg inne efter en relativt stor operation som hade lett till komplikationer fick jag injektioner. Jag kan inte komma ihåg varför eller av vad, men vad jag kommer ihåg är att sjuksköterskan sa att jag bara skulle få den här injektionen en gång om dagen. Medans hon injicerade medicinen betonade hon ännu en gång att jag bara skulle få medicinen en gång om dagen, så jag lade det på minnet.

En kväll, precis efter skiftbytet, kom en annan sjuksköterska in med sprutan och sa att det var dags för injektionen. Jag sa ifrån direkt eftersom jag redan hade fått dagens dos. Hon trodde mig inte; det var ju trots allt jag som låg där hög på narkotisk smärtstillning, inte hon.

Eftersom jag insisterade dubbelkollade hon journalen. När hon kom tillbaka sa hon att det inte stod något om att jag hade fått injektionen, så därför hade jag inte fått den. Jag var helt säker på att jag hade fått den så jag bad henne att ringa den andra sjuksköterskan hemma. Jag var ute och vandrade på tunn is och sjuksköterskan i tjänst började bli irriterad. Trots det så ringde hon.

Några minuter senare kom hon tillbaka, märkbart skärrad. Hon bad om ursäkt och bekräftade att jag hade, faktiskt, fått injektionen tidigare under dagen. Sjuksköterskan som hade jobbat tidigare under dagen verifierade det och var fruktansvärt upprörd över att hon hade missat att föra in det i journalen.

Med skakiga händer så lade kvällssköterskan handen på mitt knä och viskade ”Du kunde ha dött.” Jag log, och var stolt över mig själv. Jag hade framgångsrikt varit medveten om vilka mediciner jag hade fått under dagen; och dessutom varit lika framgångsrik i mitt gränsdragande, vilket ledde till att jag slapp uppleva ett obehagligt misstag.

Skyddandet av de två sista
Av alla de undersökningar och procedurer jag har genomgått är blodprov det som har varit mest frekvent. Tyvärr, som följd av alla kanyler och nålar som har suttit i mina kärl har jag bara två vener som fortfarande vill samarbeta. Båda i mitt högra armveck, varav ett ligger skrämmande nära en artär.

De här venerna är extremt värdefulla för mig och jag vakar över dem som en mamma vakar över sitt barn. När någon jag inte känner ska ta blod från mig så vet jag att de inte känner till min historia, eller hur värdefulla de där kärlen är för mig. Det är i den situationen mitt jobb att se till att venerna inte spricker eller blir ärrade. Jag sätter direkt en gräns och berättar för den som ska ta provet att han eller hon bara får två chanser, sedan får någon annan, helst mer erfaren, ta över.

Ibland märker jag att de blir nervösa när de hör villkoren och deras ögon fylls med skräck. De fumlar och kan inte hålla reda på nålarna och rören. De här är nybörjarna, och än hur oförskämt det verkar så låter jag inte en nybörjare sticka mig. Jag är väldigt impopulär när jag ber om någon annan, en del försöker argumentera men för det mesta lämnar de bara rummet och hämtar någon som är mer erfaren.

Jag förstår gott och väl att enbart att någon är ny eller nervös betyder det inte att han eller hon är dålig på att sticka, men jag har tillräckligt med erfarenhet för att veta att det trots allt ofta är så. Inte så underligt eftersom övning ger färdighet. Jag är säker på att jag inte har fått några nya vänner under årens gång, men när jag tittar ner på min arm och ser att mina vener fortfarande är hela så bryr jag mig faktiskt inte ett dugg.

Vad jag vet nu
Att ständigt vara medveten om vad för mediciner som ska administreras och när kan vara både jobbigt och påfrestande. Det kan dessutom vara besvärande att dra gränser gentemot vårdgivarna. Men det är trots att vad vi behöver göra för att se till att vi får en så bra vård som möjligt. Det är lätt att skylla på att man är för sjuk, nyopererad eller bara så trött att man inte orkar. Men tro mig när jag säger att det går att ha kontroll över sin situation i väldigt många av de mest utsatta situationer. Håll ett öga på vad som görs för dig och lär dig hur man ber sjukvårdpersonalen att ta ett steg tillbaka och omvärdera situationen för att attackera den från en annan vinkel om så behövs.