Igår hade jag min första mer eller mindre feberfria dag på, ja, över en vecka. Hade jag varit en helt vanlig patient skulle jag fortfarande ligga inne men nu är jag ganska självständig, vissa skulle nog stryka ”ganska” och ändra det till ”väldigt”, och sköter helst dropp och sådant hemma. Jag fick dock klart för mig ganska omgående att det här inte är någon vanlig ”ofarlig” lunginflammation jag har haft att göra med.
Innan jag åkte in ringde jag pappa som alltid är min första kontakt om jag stöter på något nytt. När jag hör min pappa (han som lät min bror hoppa på ett ben till akuten när han hade brutit foten) säga att jag måste ringa ambulansen; ja, då är det bara att ringa. Resten är historia.
Så nu sitter jag här, en vecka och en dag senare och försöker blogga, men orden liksom fastnar innan de har hunnit ut till fingertopparnas klickande på tangenterna. Hur var de man gjorde nu igen? Hur bloggar man? Ska jag skriva om hur vackert vädret är idag och att jag funderar på att åka till en sjö med lite fika och bara vara? Eller ska jag berätta om att blommorna antagligen behöver vattnas eftersom mannen förmodligen inte ens har tittat åt deras håll (han har gjort det mesta, men inte vattnat blommorna)? Eller om hur skönt det kändes att min bästa vän kunde ta en lättnadens suck igår kväll efter tids oro?
Kanske räcker det med att jag sitter här och på riktigt känner att jag är på bättringsvägen?
Jag rös på sista meningen. Sköööönt att höra! Du ljuger ju annars så bra om att det inte är någon fara med dig. ;) Skönt att höra när du menar det på riktigt. :)
Stor Kram!