Skrivpuff 159: Vänskap

Ett öppet brev till mina vänner.

Kära vänner,

När jag slår upp ordet kunskap i Svenska Akademiens Ordbok definieras det som ”att hava närmare kännedom om något; att vara bevandrad; hemmastadd på olika erfarenhetsområ­den, vetande, kännedom, kunnighet …” Som studerande är mitt skrivbord belamrat med kurslitteratur och anteckningar – kunskapens material. Kunskap om andra kulturer, makt och reciprocitet, mänskliga rättigheter och etnocentricitet. Jag behöver studera dessa ting, klara tentor, och om jag gör det, då får jag mina högskolepoäng. Upprepar jag det här tillräckligt många terminer skulle jag kunna få en examen och bli gratulerad för mina kunskaper om andra kulturer.

Men det finns viss kunskap som man inte kan få från skolan. Det är det lärandet du tar del av efter skolan, med familj och vänner.

Mina universitets- och högskolestudier under årens gång har lärt mig om citronsyracykeln, ATP, cellproliferation, globalisering och trobrianderna. Men det viktigaste jag har lärt mig är att vänskap, kärlek, omtanke och alla dess abstrakta likar inte är så sällsynta som man skulle kunna tro. Den största kunskapen jag har fångat upp är den om det mänskliga hjärtat.

Jag har lärt mig det här genom era reaktioner på mig och min sjukdom. Jag har legat inne på sjukhus otaliga gånger och haft många dagar då jag har känt mig nere på grund av min CF. Jag har bra dagar då jag kan röra mig med lätthet, och dåliga dagar så jag helst inte lämnar sängens trygghet. Att ha en vän med en kronisk sjukdom kan kräva ganska mycket anpassning, och många av er är upptagna och har bättre att göra. Det finns ingen anledning för någon av er att handskas med min CF.

Ändå gör ni det.

Ni finns där för mig. Jag känner mig aldrig ensam eller utesluten, jag får uppmuntrande meddelanden och telefonsamtal. Jag njuter av mina fikastunder med Ms. Golightly då vi diskuterar allt mellan himmel och jord, ingenting som är viktigt i vår värld blir uteslutet. Jag är tacksam för L som har kommit att bli mitt kreativa bollplank, för Evo som alltid har något intressant skvaller att berätta om, pladdran som alltid har ett makabert skämt att komma med, för Emmalinen som alltid uppmuntrar mitt skrivande och S som aldrig säger nej till en diskussion om feminism eller miljöpolitik. Och alla andra som jag inte har nämnt vid namn, ni är underbara.

Ni kan inte förstå hur mycket det betyder att höra era skratt genom telefonluren en dag som känns extra grå. Ni har alla gett mig den medicin som läkarna inte har kunnat skriva ut på ett recept – optimism och hoppet, tillsammans med några av de bästa stunderna i mitt liv. Ni har get mig oräkneliga dagar då jag har fått ta del av era talanger och kunskaper, och ni har visat mig att det finns solsken på andra sidan av tårarna. Tack vare dessa gåvor sitter det en fortfarande relativt ung kvinna framför datorn som har fått en bättre definition av vänskap. Jag önskar att alla kunde få ha åtminstone en vän som är lika bra som ni är.

Massor av kramar från Johanna