Upplägget är lite annorlunda idag, det handlar om mina svagheter som medpatient och stöd (men jag har också befunnit mig på andra sidan, som mottagare av denna tvångsmässiga positivism).
När jag bodde i England spenderade jag nästan ett helt läkarbesök med att prata om hur de kanske borde börja överväga att en patient kan finna glädje trots att han eller hon är väldigt sjuk. Jag predikade att de borde lita på oss patienter mer och inte automatiskt ta för givet att vi behöver daltas med; att de borde ge oss sanningen när vi ber om den.
Senare när min vän fick en pneumothorax, eller lungkollaps som det kallas på vanlig svenska, kunde jag inte sluta vira in allt jag sa i bomull, tycka synd om och dalta. Min mun spottade ut kommentarer som att ”du kommer nog att må som vanligt om en vecka” medan mitt bakhuvud skrek ”Kan du inte bara vara tyst? Hon behöver inte din du-vet-att-det-inte-är-sant-uppmuntran!”
Den här personen, låt oss kalla henne för Jess, öppnade upp sig till mig delvis för att jag har varit i samma situation. Jag har haft lungkollapser och behövt kämpa upp min lungfunktion igen och övervägt jobbiga operationer. Jess ville inte att jag skulle dalta, hon ville ha sanningen från någon som har varit där och som kunde prata om det jobbiga de flesta andra gör allt de kan för att undvika. Men, på mitt eget sätt, undvek jag också, och jag kunde inte heller sluta med plattityderna.
Vad hände med mig? Varför var jag så maktlös inför positivism? Vad är det med den här kulturen vi lever i som gör så att, även när vi vill vara uppriktiga, våra munnar fylls med sockervadd, skildrar lättsamma fabler när vi står mitt i mörkret?
Jag är ledsen Jess. Jag svek dig. Du bad om ett ärligt öra och istället körde jag över dig när du berättade dina sanningar om smärta, sorg och ilska över verkligheten din kropp stod inför. Istället gav jag dig orealistiska idéer om att ”du kanske känner dig bättre imorgon.”
Vad för slags vän är jag?
Någon som inte kunde erbjuda ett säkert ställe att falla på. Var kom behovet av att göra allt bättre ifrån? Och hur får jag stop på det?
Intressant. Jag har också haft såna här funderingar. Varför gör vi så här? Allt är väl en balansgång. Den är ju inte alltid lätt att gå på… Var är den gyllende medelvägen?