Sedan den gången då läkaren misslyckades och hela min arm blev ett enda stort blåmärke har jag haft en fobi för artäriella blodgaser. När ett vanligt blodprov går åt skogen så blir man lite blå, och kanske också lite öm; men om det går åt skogen när de sticker i en artär så går det verkligen åt helvete. Så jag var både lite nervös och spänd när min läkare sa att han ville ha en spruta av mitt artärblod; men det gick bra. Som tur är för läkaren. Jag sa åt honom att om han misslyckas så kommer jag aldrig förlåta honom. Jag tror att han tog mig på allvar.
Så nu hoppas jag att allt ser bra ut, att jag syresätter mig okej och att jag gör mig av med koldioxiden. Annars kommer den här sjukhusvistelsen bli mycket jobbigare än planerat.
Det har du verkligen gjort! Iiii förstår att du ställde det ultimatumet, det finns inget värre än när prover och blodprover inte bli som man har tänkt sig…Må så gott
Fy för blodgaser…när jag var gravid och sjuk så skulle de ta det och läkaren stack mej tre gånger innan han lyckades….aj, aj aj… Hoppas att du snart mår bättre igen!