Långsamt, men beredvilligt
öppnas det en plats
av sårbarhet i mitt hjärta
vänskapens knopp bröt mark.
En gång beskuren för tidigt
efterlämnandes detta sår
utan möjlighet till återväxt.
Minnet av tidigare blomstring och
lyckan över att kunna kalla dig vän
blir en läkande salva
för saknadens sorger.
Men ärret kommer finnas kvar
där vänkapens varma känsla grodde
och till den helande dagen
är jag berövad.
Det skulle ha varit ett till stycke här, men sju minuter är sju minuter och inte nio minuter, och det stycket förblir en idé i mitt sinne.
Idag kommer bilden från gothicburg.
Vad är sju minuter?
❧
I beskrivningen till den här bilden har fotografen lagt in första stycket från en dikt skriven av Oscar Levertin som jag tycker är värd att citera i sin helhet.
Lägg icke blommor, band och fransar
på vården över deras ben,
ej livet gav dem gröna kransar
men sten. På vårdarne lägg sten!
Så gjorde fädren, de som jagats
från land till land i spe och skam
och genom sekel som ej dagats
sett ghettots jämmer slå sin stam.
Där den förtröttade fått somna
från hemlös vandrings tistelstråt,
och ängslat hjärta äntligt domna
från andras hån och egen gråt,
där ej med sommarns löften gäcken
den döda ro, som vunnits ren.
Ej blommor lägg som kärlekstecken
på vårdarne, ej grönt. Lägg sten!
Vackra texter det här, speciellt den Oscar Levertin skrivit.
Och Johanna, ta den tid du behöver – ska bli intressant att läsa sen!
En annan sak, tänk om du bloggade lika ofta som du twittrade. det skulle vara en perfekt värld då ;D
Väldigt fina texter! :-) Kram