30 oktober 2009 klockan 11:15 av Johanna i Allmänt
Jag är helt slut; både fysiskt och mentalt. Det är rätt jobbigt att se den man älskar må riktigt jävla pissdåligt, så om vi nu ska se något positivt i gårdagens händelser så är det att jag har fått lite mer förståelse för hur jobbigt det är att sitta bredvid. Om jag var tvungen att beskriva gårdagen med ett ord så skulle det bli oro. En oro jag fortfarande känner av trots att jag vet att min man mår okej – den ligger där som en klump i bröstet.
Men jag är så oerhört tacksam att han ”bara” har ont. Det kunde ha blivit så mycket värre.
Mannen verkar tycka att det har varit för få sjukhusbesök på sistone; så, i morse bestämde han sig för att halka i trappan och studsa ner på ryggen. Resultatet? Två ambulanser, en nackkrage, spine board, en hel dag på sjukhuset och en kompressionsfraktur på 5e bröstkotan (tror att det var 5e i alla fall). Han har lite ont, det brukar ju bli så när ordet fraktur är inblandat, men mår okej.
26 oktober 2009 klockan 10:51 av Johanna i Allmänt
Jag har trampat och trampat, och nu har jag trampat sönder min stepmaskin.
Frågan är bara vilken slutsats man ska dra …
Jag har gått upp så mycket i vikt att maskinen raserade under mina fötter
Den raserade den för att kvaliteten var lite sviktande (no pun intended).
När jag köpte den fick jag reda på att den kommer förstöra mitt liv; hon som hade den innan mig tyckte nämligen att hennes lår hade blivit groteskt feta av allt steppande. Men nu har det ju visat sig att det var jag som lyckades förstöra maskinens liv.
Pappa blev så imponerad att han vill ge mig ett gymmedlemskap. Jag får se om jag tackar ja till hans erbjudande. Tackar jag ja så måste jag ju gå, då har jag inga ursäkter längre, jag skulle inte ens kunna skylla på att det är jobbigt att ta sig dit – det är knappt 50 meter till närmaste gym.
Vill jag verkligen leva med ett gymtvång som en pistolmynning mot mitt samvete?
Jag har kramp i musklerna mellan revbenen. Nu pratar jag inte om lite ömmande muskler, utan på riktigt kramp; sådär så att man egentligen bara kan lägga sig i fosterställning och försöka andas så lite som möjligt för att inte göra saken värre. Det fungerar ganska bra med att trösttitta på Grey’s anatomy – det finns liksom alltid massa stackars krakar (om än påhittade) som har det värre.
Ont i magen har jag också. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att mina Creon (Visste ni att Creon var morbror till Oidipus?) har blivit utbytta mot sockerpiller. Men å andra sidan kanske det beror på all pumpapaj med grädde som jag har tryckt i mig de senaste två eller tre dagarna (framför tv:n).
Jag kan i alla fall glädja mig åt att min arm känns normal igen efter vaccineringen mot den nya influensan förra veckan.
21 oktober 2009 klockan 11:44 av Johanna i Sju minuter
Vinden är bister runt min hand
som skälvandes griper pennan.
Bläcket är min sista ansats
att öppna upp och släppa in.
Mitt hjärta är nypt emellan
himmel och jord, draperat i
sin egen beska förtvivlan.
Min själ är splittrad i vikten
av underbart som omger mig.
Mina stämband skapar ej ljud
dock ringer min gråt i luften.
Å, vind, bryt fästningens väggar
som fångar mitt tyngda hjärta.
15 oktober 2009 klockan 10:40 av Johanna i Allmänt
Vad ska man blogga om efter drygt en veckas uppehåll och när livet tycks ha stått helt stilla?
Jag skulle kunna berätta om min orkidé (Odontocidium Hansueli Isler) som har stått i blom ett tag nu. Eller om de fina små vita orkidéerna (Oncidium Twinkle) som har börjat skjuta stänglar.
Eller så kan jag berätta om hur hunden har stått och ylat i fönstret efter an löptik han har känt doften av.
Eller om trädet utanför balkongen som nu har tappat nästan allt grönt i bladen.
Men helst av allt vill jag bara samla på mig massa varm choklad, kakor, och annat gott, gömma mig i mitt fluffiga duntäcke och sedan gå i ide för vintern; men det ska jag naturligtvis inte. Jag tycker bara inte om att det har blivit så kallt ute helt plötsligt – sommaren är ju så mycket trevligare.
Jag känner att jag måste berätta lite mer om min erfarenhet av NCIS: Los Angeles.
Jag gillar kriminalserier. De behöver inte vara bra (som Bones) eller verklighetstrogna (finns inga), men de får inte heller vara pinsamt dåliga (som CSI: Miami). Det avsnitt jag såg av NCIS: LA var inte bra, men inte heller pinsamt dåligt; så jag skulle nog utan problem kunna fördriva kvällarna med den här serien, men jag skulle aldrig betala för ett enda avsnitt.
Linda Hunts roll som ”Operations Manager” Hetty får mig att le och känna mig helt varm inombords.
Avsnittet finns att ladda ner gratis från iTunes Store, åtminstone den amerikanska.
6 oktober 2009 klockan 13:38 av Johanna i Allmänt, CF
Tyckte inte riktigt att det somrigt gröna passade in längre, nu när hösten har tagit över.
Jag har en lönn precis utanför mitt balkongfönster och det är ganska fascinerande att iaktta hur det blir mer och mer höst för var dag som går. Det är fortfarande ganska grönt men jag hoppas att jag snart kommer kunna titta ut på ett rött, eller i alla fall oranget träd. iPhonekameran tar verkligen inte speciellt bra bilder.
Jag känner mig ganska slut just nu. Lungorna har gått på strejk och vill egentligen varken släppa in eller ut luft. Jag ligger mest på soffan, tar det lugnt och roar mig med dåliga gratisepisoder av NCIS: Los Angeles eller som just nu – loose women. Inte så exalterande.
Slut på te har jag också (inte bara luft). Vad ska jag nu dricka till mitt vita rostade bröd med bregott och marmelad?
Satt och tittade lite på internet-tv i morse medan jag inhalerade och gjorde min andningsgymnastik, när jag helt plötslig tror att jag ser Michael Jackson sitta där i tv-soffan. Men han har inte återuppstått från de döda; personen jag såg var han syster La Toya, och jag måste säga att likheten mellan syskonen är slående. Samma plastikkirurg?
Jag har en liten förkärlek för GMTV och This Morning, det är som en daglig veckotidning i tv-format, kan inte bli så mycket bättre än så.
Trots att jag inte är någon svampplockare ligger det lite då och då ett gäng svampar på vår köksbänk och bara väntar på att tas hand om. Tidigare i höst var det ett gäng kantareller och rynksopp från Sarativist, och i förrgår fick jag en påse trattkantareller från Ms. Golightly och hennes sambo. Så nu kanske det blir svampsoppa någon dag, eller pestopasta med trattkantareller – tanken är så ljuvlig att munnen vattnas.
Det är säkert många som har sett det förut, men jag måste lägga upp det här youtube-klippet i alla fall, bara för att tårarna rinner varje gång jag tittar på det.
Lite översättningar från en vän som ursprungligen kommer från Ukraina:
Ungefär 1:40 min in i klippet så spelas ett radioklipp upp där hallåan berättar att andra världskriget har startat; och det hon textar på slutet kan översättas till ”you’re always nearby.”
Den här animationen har också frambringat tårar: del 1 och del 2. Texten på slutet betyder ”don’t be too late.”
Citronfjärilen är en blogg om mitt liv. Jag skriver om det tunga och det lättsamma, det glada och det ledsamma. Jag försöker skriva öppet men ändå behålla min integritet, det är en balansgång som jag lär mig mer och mer om för varje inlägg jag skriver.
Som så många andra bloggar har jag delat in mina inlägg i olika kategorier och etiketter. Allmänt, CF och hunden används för att kategorisera blogginlägg om mitt vardagsliv, och kan väl tyckas vara ganska självbeskrivande. Patientologi är en serie texter om hur det kan vara att leta sig igenom sjukvårdens labyrint och att leva med en kronisk sjukdom. Sju minuter ett skrivprojekt som från början återkom varje måndag men nu kommer de här inläggen väldigt sporadiskt, och tisdagstema är ett fotoprojekt som förgyller en del av mina tisdagar.
