Att leva med rädsla

För att ganska ofta bli kallad både stoisk och stark, så är jag också en rädd person. Jag kan inte titta på skräckfilmer, och när jag drömmer mardrömmar vaknar jag och ligger länge och tittar ut i mörkret innan jag har lugnat ner mig tillräckligt för att kunna somna om. Jag tycker inte om att vara ensam, speciellt inte på natten.

Men jag har andra rädslor också. På sistone har dessa rädslor varit fokuserade på de ansatta organen i min bröstkorg. Under en längre period har jag kämpat mot samma skit nu; ingenting jag har försökt har gjort någon större skillnad, och när frustrationen och ilskan tilltar så kan jag känna att mina andetag samtidigt blir ytligare. Igår morse vaknade jag med en brännande smärta i lungorna som inte vill avta. Jag kan inte ta ett enda andetag utan att det smärtar, ibland så mycket att jag kippar efter andan eller blir helt tårögd. Det här – tecknen att något är fel, trots allt jag har försökt göra för att lindra – gör mig rädd.

All H1N1-hysteri gör mig också orolig. Jag läser om viruset som attackerar även helt friska lungor, och jag får hemska tankar så som att mannen skulle bli sjuk, dö och lämna mig ensam. Sedan oroar jag mig också för egen del. För några år sedan tog influensan över mitt liv och knäckte mig om och om igen, grävde ett hål som jag aldrig riktigt tog mig upp ur. Nu när något, ganska uppenbart, inte står riktigt rätt till i mina lungor är jag orolig att även den minsta förkylning kan förstöra balansen, vad skulle inte då influensan kunna göra?

Hela året har jag brottats med min rädsla för försämring, som under de senaste månaderna verkar vara oundvikbart. Det är en sak att säga att jag accepterar min lott, mitt öde i livet; det är en helt annan sak att faktiskt se verkligheten i ögonen. En dödlig sjukdom som sakta men säkert påverkar mig mer och mer. Jag är rädd för nuet, men kanske framförallt för framtiden; jag är rädd för smärtan, obehaget och de känslomässiga svårigheterna som ligger framför mig.

Men så kan man inte leva.

Så, nu, jag utmanar mig själv att ändra mitt sätta att leva. Att söka efter, och förstå vad det är som är viktigt för mig i livet, hellre än att skygga iväg från det. Att lita på mitt omdöme och förstånd, att ta framtiden i mina egna händer.

Att leva i frid, inte i rädsla.