Mitt tvåtusennio

”What are we holding onto, Sam?”
”That there’s some good in this world, Mr. Frodo… and it’s worth fighting for.”

Förra årets sammanfattning avslutade jag med den här meningen:
Efter ett år av självupptäckande och utvärderande går jag nu in i tvåtusennio med ett bättre självförtroende och självkänsla, men kanske framför allt med en bättre förståelse över vem Johanna egentligen är, och vad hon värderar i livet.

Och visst var det sant. Jag hade hittat mig själv. Men, det finurliga med livet är att så fort man tror att man har grepp om det så ställs man inför nya situationer som ändrar förutsättningarna. 2009 har varit ett av de bästa åren i mitt liv, men också ett av de tuffaste. Jag har stött på hinder, fysiska och känslomässiga, det här året som utklassar mycket (men inte allt) av det jag har upplevt förut. Många gånger har jag undrar om alla bekymmer verkligen är värt det, om jag verkligen har styrkan att fortsätta stöta på motgångar som kanske är ännu större och mer skrämmande.

Svaret är ja, det är värt det. För, som Sam sa, ”there is some good in this world”, även i min egen personliga del av världen – ”and it’s worth fighting for.”

Nu har vi kommit till den delen av det här inlägget då jag ska berätta om precis vad det är som gör livet värt att kämpa för. Jag hade inte tänkt att skriva en kärleksförklaring till min man, familj och mina vänner, trots att de har haft stor betydelse; jag hade tänkt att göra den här sammanfattningen lite mer materialistiskt.

Förra året var jag som besatt med att baka, men det har avtagit. Det här året har mjölets plats i mitt liv ersatts med garn. Att sticka och virka är förvisso ingen nyhet för mig, men det går i perioder, och 2009 var ett virkande år. Jag har virkat (och stickat lite också) allt från mössor till väskor till amigurumi. Jag fick också klart för mig att det är bra för hälsan att sticka, till och med jämförbart med yoga.

Min stora läsupplevelse har varit Doris Lessings böcker om Martha Quest. Plötsligt befann jag mig i Sydrhodesia (Zimbabwe) på 1920-talet. Magiskt. Akademiens motivering till nobelpriset får en helt ny innebörd: ”Den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning.”

Tvåtusennio var också året då jag bestämde mig för att komma i form och steppade sönder min begagnade trappmaskin. Jag kom aldrig i form, men jag skrev in mig på gymmet som ligger på hörnet av kvarteret. Vi får väl se om det kommer en utvärdering av det nästa år. Det blir ingen det här året i alla fall eftersom jag knappt har sett insidan av den byggnaden än.

Man skulle kunna påstå att 2009 var året då kändisarna dog: Farrah Fawcett, Michael Jackson, John Hughes, Patrick Swayze, Claude Levi-Strauss, Jim Carroll, Brittany Murphy och säkert många fler som jag har glömt bort.

Men, man kan också summera året som mannen: ”du överlevde.”

Inför nästa år, och decennium, kan jag avsluta på precis (bortsett från att 2009 blir 210) samma sätt som för ett år sedan:

Efter ett år av självupptäckande och utvärderande går jag nu in i tvåtusentio med ett bättre självförtroende och självkänsla, men kanske framför allt med en bättre förståelse över vem Johanna egentligen är, och vad hon värderar i livet.