Jag sitter med benen korsade under mig, och försöker att ignorera smärtan i mina lungor och bihålor. Det har varit en lång dag, av en rad av långa dagar. Förutom för en liten stund här och där har jag inte haft möjligheten att vila och ta det lugnt på väldigt länge. Smärtan har flutit in i andfåddhet och hosta, och jag har frenetiskt försökt fundera ut hut jag ska leva mitt liv.
De här veckorna, eller till och med månaderna, har varit tuffa. Jag vet av erfarenhet att varje timme av förlorad sömn och varje timme av göromål över min kapacitet kommer att göra morgondagen så mycket jobbigare. För några år sedan spenderade jag månader av att springa snabbare än jag förmår, gick fram som en ångvält medan min kropp bröts ner mer och mer. Tills jag en dag spydde på morgonen dagen då jag skulle gifta mig av utmattning. För någon som knappt kan spy (med några situationer som är undantag), visste jag att det här var min sista varning: det här var min kropps sätt att säga åt mig att jag var tvungen att stanna upp, och det behövde ske på en gång.
Jag spydde i morse också … men utan att gå fram som en ångvält, bara från utmattning, andningen och smärtan.
Det är sådana här orosmoln som tränger sig på när jag inte vet hur jag ska förenkla livet tillräckligt för att min kropp ska få en vila den behöver. Det är sådana här stunder som minnen från liknande stunder kommer rusande tillbaka; stunder då jag blev fången i en nedåtgående spiral som jag inte kunde ta mig ur. Minnen från gånger då tröttheten sökte sig så djupt in i mitt inre att mina tankar stördes av något internt tv-brus i min hjärna. Även om jag har haft många gånger då jag har varit kraftlöst under året som gått, så var det länge sedan jag kände en sådan här trötthet; som till och med kan leda till sömnlöshet, mer smärta och mer trötthet. Jag erkänner: jag är rädd att känna så igen.
För många år sedan packade jag mina böcker, anteckningar och mig själv in i bilen för att bege mig till min sista (trodde jag då) tenta – för att avsluta min karriär som universitetsstudent. Det är en dag som står ut med förvånande klarhet i mitt minne: jag hade en lila tröja och en blå jeanskjol. Nisha hade en vit t-shirt och svarta jeans. Jag, eller vi, väntade under växande nervositet utanför biblioteket på mezzaninvåningen. Jag gjorde ganska bra ifrån mig, inte perfekt på något sätt, men bättre än jag hade trott med tanke på att jag bara hade sovit två timmar natten innan. När jag var klar körde jag hem och föll ihop på soffan, och sov.
Men här är självaste grejen, poängen med hela inledningen:
Det kom till sin ände. Äventyret med tentan på alldeles för lite sömn. Perioderna av sömnlöshet – natt efter natt av att byta från sängen till soffan till fåtöljen, allt tittandes på Breakfast at Tiffany’s eller Pride and Prejudice tills mina ögonlock var så tunga att sömnen slutligen kunde infinna sig. Illamåendet och kräkningen på min bröllopsdag. Allt kom till sin ände. Och var och en av dessa tuffa perioder ledde till bättre tider, så respit och vila kunde infinna sig.
För ett tag sedan, när jag studerade socialantropologi läste vi om zenbuddism. Trots att jag inte håller med om alla zens läror, var det en lära som jag la märke till lite extra medan jag läste – en romantisk idé som jag kan använda i mitt liv utan att tro på den: läran om evigheten och mortaliteten. I mortalitetens tid är allt akut: nuet är allt som existerar. I evighetens tid är ingenting oöverkomligt. Det spelar ingen roll hur jobbig en situation är, så småningom är det över (kanske inte alltid på det sättet vi hade velat eller planerat).
Det här är min sista utväg, trösten jag vänder mig till när jag är i en situation utan utväg. För två år sedan, när jag brottades med en personlig motgång som jag inte kunde se ett slut på, så skrev jag i min dagbok ”in two years it’ll all be over”. Det var mitt mantra, min krafsökande gråt. Nu, två år senare, är det över, och det är till och med mer underbart än jag vad jag kunde hoppas på.
Jag byter position på soffan, för vilken gång i ordningen vet jag inte; mina muskler är ömma och muskelknutorna sprider sig under skulderbladen likt ringar på vattnet. Om jag sitter still allt för länge riskerar jag att de drar ihop sig till en enda stor krampande massa. Jag är inte en speciellt stark person: jag erkänner att, medan jag sitter här, jag önskar att det bara kunde försvinna. Jag är rädd för vad morgondagen ska föra med sig, för stressen och listan av saker jag vill göra.
Jag vänder mig istället till de kommande dagarna, dagar då jag kommer kunna vila från alla måsten och nyårsaftons vakenhetskrav. Och när jag har kommit över det här hindret – om en månad, eller år från nu – kommer jag att kunna se tillbaka på den här perioden. Jag kommer att kunna se hur det regnade hela hösten, och hur det har snöat och varit kallt hela vintern – och inte hur mina skuldror och axlar kändes medan jag skrev det här. Och det är vad jag har i evigheten.
