Fjärilar tillför mitt liv styrka

När jag satt och läste i Jan Olssons diktsamling ”Europa – Dikter” så kom jag att tänka på det här dagboksinlägget som jag skrev för en herrans massa år sedan.

Jag slås alltid av det underbart vackra men samtidigt så otroligt sköra fjärilarna som dyker upp på våren, speciellt de gulgröna citronfjärilarna.

Den här förmiddagen har gått i feberns tecken. En morgon då det mesta känns omöjligt, och större delen har spenderats antingen i sängen eller duschen.

När jag gick hem efter första timmen av dagens föreläsning, var min blick glansig och suddig, så som den kan bli när man har på tok för hög feber för att ens försöka sig på något annat än att dricka kycklingbuljong. Det ljust gröna vårlandskapet och den blåa himlen såg overkliga ut, lite glänsande, medan jag gick upp för backen till tågstationen. Vilken annan dag som helst skulle jag ha njutit av det fina vädret, eftermiddagssolen, de vita molnen, träden och gräset. Idag var njutningen dämpad, jag kunde bara suga upp en liten del av allt det vackra runt omkring mig.

Men då, medan jag kämpade mig upp för backen, fladdrade en liten gul fjäril förbi mig. Bara ett andetag av gult och sedan var den borta. Men det räckte. Under den korta stunden kände jag hur mitt hjärta lättade lite, min blick var klar för bara en kort sekund. Jag satte mig på tåget och åkte hem med ett leende på läpparna, trots att de var torra och spruckna av febern.

Köpenhamn

Den 11 augusti 1972
tre minuter före två
jagade fem citronfjärilar
varandra över Rådhuspladsen.

Några av oss
följde dem med ögonen
tills de blev ett med molnen.
De andra väntade otåligt
på grön gubbe.

- Jan Olsson