Det här är ett inlägg som jag inte riktigt har vågat skriva tidigare med tanke på hur svårt det verkar vara för en del att få aktivitets- eller sjukersättning. Men, det är ju min blogg och jag känner att jag behöver få ur mig lite frustration.
Jag vill arbetsträna. Just nu har jag ersättning på 100%, men jag vill ta reda på om det verkligen inte går att klämma fram i alla fall 25% arbetsförmåga. Det är mycket möjligt att det inte alls fungerar, kanske till och med sannolikt, men jag vill veta att det inte fungerar. FK verkar dock inte vara lika angelägna om att ta reda på det här. I ett år har vi diskuterat fram och tillbaka, haft möte med både kurator och läkare. Jag har bedyrat att jag säger till om jag skulle känna att jag blev sämre i min sjukdom, jag kommer att följas upp allt eftersom och utvärderas. Trots det så ligger allt på is. Jag går hemma och är frustrerad över att inte ha något värdefullt att göra. Visst, familj och vänner påminner mig om att det värdefullaste jag kan göra är att ta hand om mig, se till att jag mår så bra som möjligt – men det räcker inte för mig. Jag vill känna att jag gör något för samhället, något produktivt och värdefullt. Jag är i behov av regelbunden social interaktion. Men FK tycks verka nöjda med att ha mig hemma, för av någon anledning verkar de inte tycka att jag är viktig nog att försöka få in i arbetslivet, de verkar nöjda med beslutet att jag inte har någon arbetsförmåga. Vad jag tycker är tydligen mindre viktigt i sammanhanget.
Nu blir jag arg! Klart du ska få försöka jobba om du vill! Kan tänka ut minst tio vettiga lösningar, kortsiktiga och långsiktiga. Vad vill du helst jobba med? Om jag var arbetsgivare skulle jag anställa dig!
Kram!
Åh vad argg jag blir!!!! Va fan, klart du ska få komma ut lite… Alla behöver ha något att gå till!!!
Massor med kramar
Jag förstår precis vad du menar, ur min verklighet iallafall. Jag har också fått kämpa med Fk om att få arbetsträna. Började kämpa efter jag varit hemma ett år, det kanske tog ett, möjligen ett 1½ år innan jag fick börja. Trots att min läkare också stred för saken.
Jag kände som du, jag måste få testa. Något litet måste ju kunna gå att göra. Jag började med 2h någon dag i veckan och det var mastigt. Men den sociala biten att få vara i ett sammanhang, ett friskt sammanhang var värst så mycket för mig. Stå på dig om du känner att det är vad du behöver. Du kanske har något förslag på vad du skulle vilja göra? Jag tog mig till några blomsteraffärer och frågade om jag kunde få vara där hos dem, och efter ett tag fick jag napp. I den affären har jag varit till och från i 4 års tid, de har haft jättestor betydelse i mitt liv.
Hoppas du får ordning på vad du vill och att de inte bråkar med dig så på Fk. Man kan bråka på olika sätt, inte allt handla rom avslag.
Lycka till!
Hej, bara ett litet förslag; om nu FK och andra inte är så angelägna om att hjälpa dig att känna dig behövd, så kanske du kan hitta någon organisation där du kan göra skillnad? Har CF någon organisation där du kan göra en insats? Som gammal föreningsmänniska kan jag annars rekommendera alla olika välgörenhetsorganisaioner (kolla in de som har 90-konto, de är seriösa), vill du jobba med en särskild grupp så finns det ju för barn, gamla, sportfånar av olika slag, släktforskningssällskap mm mm mm. Där kan du ju bidra med det som just du är bra på! Och så kan du själv bestämma hur mycket och när du vill jobba. Lycka till!
Tack för idéer och stöd. Jag ska ta tag i det när jag har lite bättre ordning på hälsan igen. Just nu så måste den få ta all min energi.