Inläggen här kommer ganska sporadiskt just nu. Jag har inte glömt bort den här citronfjärilen, men ibland spelar det ingen roll hur många bloggidéer jag har, när orken inte finns där så kommer inte orden flygande heller.
Jag vet liksom inte riktigt var jag ska börja heller. Livet är verkligen som höjdskräcken på Liseberg. Det går sakta, sakta uppåt och sedan faller man med rasande fart ner på jorden igen. Jag håller på att klättra upp igen, men det tar tid. Längre tid än jag egentligen har tålamod till.
Det är helt ok att vara sporadisk när man behöver det.
Det går alltid långsammast uppåt. Tålamod är något man alltid får jobba på. Mitt är uselt så jag är alltid otålig.
*kram*
Usch och fy för att streta långsamt uppför. Glöm för all del inte att stanna upp och se på utsikten ibland. Kanske har du kommit längre än du tror? Eller kanske är där du är just nu ett helt fantastiskt ställe. Jag önskar att det fick vara så.
Tänker på dig!
Massor av kramar!
Tålamod.. Ja, det skulle man kanske behöv ha mer av ibland! Men min man säger att jag har för mycket, när det gäller äldsta dottern. =)
Kan man ha för mycket?
Kram!!!
Tänker på dig, Johanna – hoppas du mår bra!
Bamsekram