Höga berg och djupa dalar

Är det inte konstigt hur man kan känna sig både på topp och längst ner i träsket på samma gång? Jag älskar livet, varendaste fragment av det. Jag älskar min man som muntrade upp mig härom dagen med att berätta att han har planerat att göra fisktacos med hemgjorda tortillabröd på alla hjärtans dag. Jag känner mig betydelsefull för att jag har kunnat hjälpa en vän genom efterdyningarna av en traumatisk upplevelse. Jag är inte narcissistisk nog för att tro att jag är det viktigaste stödet i min väns liv, men det känns bra i alla fall. Jag känner mig produktiv när jag orkar sticka eller virka klart ett projekt än hur stort eller litet det är. Jag känner mig nöjd när jag orkar sitta på soffan och titta på tv istället för att ligga på sängen hela dagen. Och känslan av frihet är oslagbar när jag inser att jag faktisk orkar ta mig ut utanför de fyra väggar som har definierat min tillvaro för en stund.

Kroppen är fortfarande ganska långt ner i träsket. Jag känner mig svag, andfådd och trött. Alltid när jag blir dålig så blir min tunga helt glatt, det är som att jag tappar alla smaklökar. Det svider, irriterar och gör det näst intill omöjligt att njuta av en kopp te. Men idag njöt jag verkligen av mitt morgonte, så pass att jag är sugen på en till kopp, och det kan ju inte vara annat än ett gott tecken. Eller hur?

P.S. Jag tror jag är lite förälskad i Carey Mulligan.