Idag har jag inte legat i sängen hela dagen

Jag måste erkänna att jag kan bli lite ledsen av allt ståhej om sjukersättning på bloggar och i artiklar både här och där. Det analyseras om man verkligen får orka åka till Ikea när man har sjukersättning eller inte. Om man får städa, laga mat, träna – ja de flesta aktiviteter analyseras.

Låt mig berätta lite om hur jag ser på det hela.

Jag har aktivitetsersättning från försäkringskassan. Det betyder att jag förutom sjukersättningen också kan få pengar för att delta i aktiviteter. Jag antar att det är för att främja att man hamnar i ett socialt sammanhang, och inte hamnar helt utanför samhället. Jag har valt att söka pengar för att gå på yoga, och försäkringskassan tyckte att det var en utmärkt idé. För mig har det betytt oerhört mycket att jag har fått den möjligheten. Det är inte bara mina lungor och min kropp som mår fantastiskt av det, jag hamnar också i ett sammanhang där jag har något gemensamt med en grupp människor – nämligen yoga. Det är svårt att beskriva hur viktigt det är, att få möjligheten att känna en sådan samhörighet.

Så hur klarar någon med lungor som är mer döda än levande av att yoga? Lätt. Man gör helt enkelt det man klarar av och vilar resten av tiden. Det behöver faktiskt inte vara svårare än så, och som sjuk blir man ganska duktig på att anpassa aktiviteter till sin egen förmåga.

När jag diskar måste jag ibland lägga mig ner på köksgolvet för att bara fokusera på att andas; och jag kan inte stå och laga mat, jag sitter på vår kökspall. Det är ju inget jag normalt skulle gå in på om jag berättar för någon (eller internet) att jag har diskat eller lagat mat; men jag kanske borde börja göra det bara för att inte riskera att bli misstrodd.

Medan jag har skrivit det här inlägget har jag hunnit med åtminstone två pauser för att bara andas och vila. Ni vet, de där axelmusklerna som spänns lite extra när man sitter upp har ganska stor makt över mig.

Jag kanske också ska berätta att jag oftast måste gå och lägga mig efter maten och låta mannen plocka bort, för jag orkar helt enkelt inte ens sitta upp. Och jag sitter nästan alltid med ett knä upp mot bröstet som jag kan luta mig mot.

Jag skulle kunna komma med tusen andra exempel också, men det blir nog ganska tråkigt i längden.

Det sjukaste av allt är att jag aldrig har känt mig misstrodd av försäkringskassan, utan det är mitt självplågeri (att jag över huvud taget läser dessa kritiska röster – det handlar ju inte ens om mig som person) som gör att jag blir ledsen. Ska det inte räcka med att man måste släppa på allt vad integritet heter när man söker ersättningen? Ska man behöva genomgå samma sak inför alla misstänksamma och kritiska individer som har bestämt sig för att alla med sjukersättning är fuskare?

Och självklart vet min handläggare på försäkringskassan om att jag och mannen planerar en resa till USA. Lika bra att lägga till det på en gång.