Positivt tänkande är inte min styrka. Det betyder inte att jag är utan hopp, eller att jag har en nihilistisk syn på livet. Jag blir bara lite lätt illamående när tillgjord lycka bara sprutar ur folks öron som om livet alltid är bekymmerslöst.
Jag gillar ting som är logiska, som kan bevisas. Det betyder inte att jag ratar allt spirituellt för att inta en helt materialisitsk syn på tillvaron (jag håller på med yoga och meditation för guds skull). Det är bara det att jag inte tycker om när mitt hjärta brister, och jag intalar mig själv att det inte kan brista om jag undviker att tro på sådant som kanske inte finns.
Men frukta inte, än hur jag fösöker så brister mitt hjärta dagligen. Det är brustet idag. Det har varit så i en vecka nu, månader, och år; och det är okej. Det är inte sorgligt att leva med ett brustet hjärta, det är inte en dålig erfarenhet i livet. Jag har inte riktigt orden för att förklara vad jag menar, men Paul Simon förklarar det ganska väl i sången Graceland: losing love is like a window in your heart, everyone sees your blown apart, everyone sees the wind blow.
Jag blir trots det både förbannad och besviken varje gång jag förlorar någon jag håller av. Hjärtat skriker och jag kan känna att jag redan har tillräckligt med erfarenheter som involverar döden. Men, jag tror att vi lever mer när vi tillåter oss att känna vår smärta istället för att låtsas att allt är väl. Allt är inte väl, och det är okej att det inte är väl; förutom att det förväntas av oss att vi inte ska prata om det. Och trots att jag är förbannad över all död som CF för med sig så kan jag inte hjälpa att fundera över om det fulländade fuck you till CF är att inte kämpa mot döden utan att ge efter med grace (som Leopold sa för en herrans massa år sedan, ”När man icke kan lefva längre, så är det det bästa man kan gjöra att dö med grace.”). Att vända andra kinden till och säga till kroppen, ”Jag förlåter dig, låt oss gå vidare nu.”
Kommentarer