Citronfjärilen

Jag intalar mig ganska ofta att barn inte är något för mig, att det inte passar min person. Att mitt tålamod inte räcker till och att jag värderar mig ensamtid alldeles för högt. Fast det är nog egentligen en lögn för att skydda mig själv. När jag hyr ut skidor är det absolut roligast att hyra ut skidor till förväntansfulla barn, och vilken bonus det är när man dessutom kan fixa favoritfärgen på skidorna. Eller att se hur deras ögon blir stora som tefat när jag berättar att skidorna är så snabba att det till och med står ”race” på dem. Då smälter mitt hjärta en smula.

Nu, när jag säljer en sele till en mamma eller pappa så kan jag tänka tillbaka på när min pappa lärde mig att åka skidor (trots att jag slapp sele när jag skulle lära mig åka utför). Jag var kanske tre år och han tog av sig skidorna, la upp dem på axeln, lät mig hålla i hans stav medan han sakta började gå upp för backen med mig i släp. När vi hade kommit upp en liten bit så åkte vi ner tillsammans. Som tur var hade jag ganska lätt för det här med att hålla balansen så efter bara några åk kunde vi tillsammans ta liften upp.

Min brorsdotter fick ett par slalomskidor i present för ett tag sedan, och tydligen har min bror anammat pappas metoder och släpar henne upp för backen med sina egna skidor på axeln. Jag får nästan en tår i ögat när jag tänker på det. Slalom, och telemark, är en av min brors stora passioner här i livet (vi växte upp i skidbacken, närapå i alla fall) och att lära sin äldsta dotter att manövrera svängarna och kontrollera farten är en kärleksförklaring utan dess like.

En del av mig kan faktiskt bli lite sorgsen för min egen skull. För att jag inte har det min bror och så många andra småbarnsföräldrar har. Missförstå mig rätt nu, jag unnar verkligen min bror all den lycka hans barn ger honom, och jag är tacksam att jag också får smaka på en liten del av den lyckan. Jag tror inte att min saknad efter ett barn utesluter att jag kan känna enbart glädje för min bror.

Tänk vilken lycka att få dela livets alla go’saker med en liten mini-människa. Att lära, guida och stötta.

Men det som jag vill komma till, och som verkligen värmer mitt hjärta, är att jag har vänner runt mig som litar tillräckligt mycket på mig för att låta mig dela mina passioner med deras barn. Som idag, det var första gången jag träffade Gudrun och hennes två underbara barn, och hon litade på mig tillräckligt mycket för att låta Alice åka skidor med mig.

Eller när Towe låter mig krama Teklas mjuka smultronkinder och samtidigt visa henne hur en mage med knapp ser ut.

Det värmer mitt hjärta.