Ibland är min entusiasm starkare än min kapacitet.

Ibland lever min fysiska ork inte upp till min mentala ork.

Så har det varit den senaste veckan: Jag verkar inte kunna komma på fötter rent fysiskt, det medan världen vaknar runt mig, och jag vill bara göra, vara och uppleva.

Som vanligt . . . → Read More: Ibland]]> Ibland känns min varelse för stor för min kropp.

Ibland är min entusiasm starkare än min kapacitet.

Ibland lever min fysiska ork inte upp till min mentala ork.

Så har det varit den senaste veckan: Jag verkar inte kunna komma på fötter rent fysiskt, det medan världen vaknar runt mig, och jag vill bara göra, vara och uppleva.

Som vanligt blir jag undrande: Var ligger det prisade lagom? Hur kan jag tillgodose den del av mig som är full av energi och entusiasm utan att den del av mig som är begränsad tar skada?

Jag har ingen aning om vad svaret är, men det är frågor som alltid verkar komma på sin spets i början av sommaren.

Så, jag får helt enkelt fortsätta att leta efter någon sorts balans, och jag kommer antagligen misslyckas lika grundligt som jag gjorde igår på Peace & Love.

Sprid ordet: . . . → Read More: Stackars Craig]]> Ett skratt förlänger livet, visst är det så?

Det är inte CF som håller på att sätta käppar i hjulen för min resa till USA. Problemet är de materialistiska detaljerna som måste stämma för att man . . . → Read More: Krossade drömmar]]> Efter mitt förra inlägg känns det nästan dumt att klaga över det materialistiska som är orsaken till att mitt hjärta svider som ett sår strött med salt just nu.

Det är inte CF som håller på att sätta käppar i hjulen för min resa till USA. Problemet är de materialistiska detaljerna som måste stämma för att man ska kunna resa med dåliga lungor, vilket nästan gör det värre än om det hade varit sjukdomen i sig.

Jag kan tänka mig att min frustration, om än tillfällig, påminner lite om det Towe får känna på varje dag.

Jag gillar ting som är logiska, som kan bevisas. Det betyder inte att jag . . . → Read More: The human trampoline]]> Positivt tänkande är inte min styrka. Det betyder inte att jag är utan hopp, eller att jag har en nihilistisk syn på livet. Jag blir bara lite lätt illamående när tillgjord lycka bara sprutar ur folks öron som om livet alltid är bekymmerslöst.

Jag gillar ting som är logiska, som kan bevisas. Det betyder inte att jag ratar allt spirituellt för att inta en helt materialisitsk syn på tillvaron (jag håller på med yoga och meditation för guds skull). Det är bara det att jag inte tycker om när mitt hjärta brister, och jag intalar mig själv att det inte kan brista om jag undviker att tro på sådant som kanske inte finns.

Men frukta inte, än hur jag fösöker så brister mitt hjärta dagligen. Det är brustet idag. Det har varit så i en vecka nu, månader, och år; och det är okej. Det är inte sorgligt att leva med ett brustet hjärta, det är inte en dålig erfarenhet i livet. Jag har inte riktigt orden för att förklara vad jag menar, men Paul Simon förklarar det ganska väl i sången Graceland: losing love is like a window in your heart, everyone sees your blown apart, everyone sees the wind blow.

Jag blir trots det både förbannad och besviken varje gång jag förlorar någon jag håller av. Hjärtat skriker och jag kan känna att jag redan har tillräckligt med erfarenheter som involverar döden. Men, jag tror att vi lever mer när vi tillåter oss att känna vår smärta istället för att låtsas att allt är väl. Allt är inte väl, och det är okej att det inte är väl; förutom att det förväntas av oss att vi inte ska prata om det. Och trots att jag är förbannad över all död som CF för med sig så kan jag inte hjälpa att fundera över om det fulländade fuck you till CF är att inte kämpa mot döden utan att ge efter med grace (som Leopold sa för en herrans massa år sedan, ”När man icke kan lefva längre, så är det det bästa man kan gjöra att dö med grace.”). Att vända andra kinden till och säga till kroppen, ”Jag förlåter dig, låt oss gå vidare nu.”

Men det gick bra. Det var ingen stor blödning, bara tillräcklig för . . . → Read More: Bubbel av det elaka slaget]]> Igår kände jag det där välbekanta bubblandet i mina lungor igen, det som bara kan betyda en sak – blod. Jag började kallsvettas och mådde lite illa vid bara tanken på känslan av att inte kunna andas genom allt blod som desperat vill komma upp.

Men det gick bra. Det var ingen stor blödning, bara tillräcklig för att bubbla lite otäckt och sätta igång binjuremärgens produktion av adrenalin.

Istället tänkte jag passa på att berätta att . . . → Read More: Berg- och dalbana]]> Jag är ute på en resa just nu, både kroppslig och känslomässig. Det är ganska snabba ryck mellan ljus och mörker, och hopp och förtvivlan. Jag har faktiskt lite svårt att sätta ord på allt och vet inte om jag ens tänker försöka, inte än i alla fall.

Istället tänkte jag passa på att berätta att Tekla fortfarande inte har några bollar till sitt bollhav. Om någon skulle vilja hjälpa till att köpa lite bollar så finns det information om hur man kan göra det här. Många bäckar små …

Jag har . . . → Read More: Trötter gånger 100]]> Min skrivbok är full av bloggidéer; ja, till och med färdigskrivna blogginlägg, men jag orkar inte engagera mig. Jag orkar inte läsa igenom det jag skriver för att se till att det är förståeligt, jag är så trött på mina egna ord att jag kan spy. Ändå har jag ett behov att plita ner dem.

Jag har varit på årskoll idag. Här kanske man skulle kunna förvänta sig en redogörelse av allt som sades och gjordes, men ser ni, så blir det inte den här gången. Det enda jag tänker säga om det hela är att jag var helt slut när jag kom hem, så slut att benen skakade och att jag mådde lite utmattningsilla. Jag tog mitt duntäcke från sovrummet, satte på tv:n, och stupade ner i horisontellt läge på soffan – och där ligger jag än. Den enda förflyttning jag tänker göra är den till sängen om ett litet tag.