Vi får ju i alla fall underhållning; tack och bock för det.

Ryssvärmen har hunnit ner till mina breddgrader och jag hoppas att den drar med sig lite mer ork och energi. Jag tycker att jag mår ganska bra, men det är svårt att balansera tiden rätt just nu. Jag älskar mitt jobb, det får mig att må bra på alla sätt och vis, men det går inte att bortse från att det är timmar jag förut använde till vila som nu fylls med aktivitet. När tröttheten kryper fram så är det svårt att hålla igång och vilan liksom tvingar sig på – i slutänden är jag rädd att det är mannen som får lida.

Så vad kan jag dra ner på istället?

Jag skulle kunna dra ner på tiden jag spenderar för att hålla mina lungor igång, men det är en väldigt kortsiktig lösning eftersom det bara skulle leda till att jag blir sämre och sämre och stjäla än mer tid från vårt förhållande.

Just nu har jag ingen lösning, men jag hoppas, och är övertygad om att det kommer ge sig med tiden. Det skulle verkligen krossa min självkänsla och mitt hjärta om det inte gör det. Tror ni att lösningen kommer komma till mig likt en blixt från en klarblå himmel om jag sätter mig ute i solen och njuter ett tag? Om inte annat så klämmer jag ju i alla fall in lite vila i min tillvaro.

Nu, när jag säljer en sele till en mamma eller pappa så kan jag tänka tillbaka på när min pappa lärde mig att åka skidor (trots att jag slapp sele när jag skulle lära mig åka utför). Jag var kanske tre år och han tog av sig skidorna, la upp dem på axeln, lät mig hålla i hans stav medan han sakta började gå upp för backen med mig i släp. När vi hade kommit upp en liten bit så åkte vi ner tillsammans. Som tur var hade jag ganska lätt för det här med att hålla balansen så efter bara några åk kunde vi tillsammans ta liften upp.

Min brorsdotter fick ett par slalomskidor i present för ett tag sedan, och tydligen har min bror anammat pappas metoder och släpar henne upp för backen med sina egna skidor på axeln. Jag får nästan en tår i ögat när jag tänker på det. Slalom, och telemark, är en av min brors stora passioner här i livet (vi växte upp i skidbacken, närapå i alla fall) och att lära sin äldsta dotter att manövrera svängarna och kontrollera farten är en kärleksförklaring utan dess like.

En del av mig kan faktiskt bli lite sorgsen för min egen skull. För att jag inte har det min bror och så många andra småbarnsföräldrar har. Missförstå mig rätt nu, jag unnar verkligen min bror all den lycka hans barn ger honom, och jag är tacksam att jag också får smaka på en liten del av den lyckan. Jag tror inte att min saknad efter ett barn utesluter att jag kan känna enbart glädje för min bror.

Tänk vilken lycka att få dela livets alla go’saker med en liten mini-människa. Att lära, guida och stötta.

Men det som jag vill komma till, och som verkligen värmer mitt hjärta, är att jag har vänner runt mig som litar tillräckligt mycket på mig för att låta mig dela mina passioner med deras barn. Som idag, det var första gången jag träffade Gudrun och hennes två underbara barn, och hon litade på mig tillräckligt mycket för att låta Alice åka skidor med mig.

Eller när Towe låter mig krama Teklas mjuka smultronkinder och samtidigt visa henne hur en mage med knapp ser ut.

Det värmer mitt hjärta.