Jag har fått ett träningsryck. Det här är tredje gången som jag är och simmar den här veckan, inte illa för att vara mig. Jag har också cyklat på träningscykeln i gymmet, precis som läkarna har försökt övertala mig till i åratal. Anna försöker få mig att stretcha först, men jag har aldrig haft mycket till tålamod. Det är kallt när tårna nuddar vid vattenytan, men så snart jag är i och börjar ta mina simtag känns det uppfriskande. Jag börjar filosofera. Jag gick på simning när jag var yngre, det var då jag lärde mig att crawla. Nu tappar jag andan om jag försöker mig på det. Förra året var vi i Spanien och vattnet hade samma turkosa färg som det här, men det luktade inte klor. Jag kunde inte alltid nudda botten, och kittlandes fiskar samlades runt fötterna. Jag såg en liten haj en gång – läskigt. En längd avklarad, tjugonio kvar.
Just nu har jag min medelålderskris. Jag fyller tjugoett imorgon och för mig är det lite skrämmande. De flesta läser antagligen den meningen och tycker att jag överreagerar, eller är melodramatisk. Men tekniskt sett skulle jag ha haft den här krisen för sex år sedan – min medelålder enligt statistiken. Men, de flesta har sin medelålderskris vid fyrtio, och en del dör vid sextiofem. Så jag antar att det är okej att vara lite sen. Hade jag fötts tio år tidigare, 1970, borde jag ha haft min medelålderskris vid fem års ålder. Hur har ett dagisbarn en medelålderskris? Mina vänner säger åt mig att inte bekymra mig, att jag ska vara mer optimistisk. Jag satt i mitt studentrum imorse med kaffe i min Starbucksmugg, min himmelsblå matta täckt med papper och böcker lånade från biblioteket, och en obäddad säng. Jag är en typisk universitetsstudent. Förutom att jag inte kan se tillbaka på mitt liv från ålderdomen.
Så snart jag börjar grubbla över när, var och hur – blir jag uppriven. Jag spelar ofta upp scenarier i mina tankar efter jag har gått och lagt mig – mina lungor punkteras, eller så hostar jag upp litervis med blod… jag skulle kunna fortsätta i all evighet, men det skulle bara leda till obehag. Jag tänker på döden varje dag. Jag har till och med skrivit en dikt om min begravning. En del av mig vill bli så gammal som möjligt, vill leva; medan en annan del ängslas av livet. När jag blir äldre kommer jag att bli sjukare; gå till toaletten kommer göra mig utmattad, hostan kommer aldrig att sluta, andas utan syrgas kommer att bli omöjligt. Jag kommer se ut som en CF-patient. Sakta kommer jag att märka av skillnaderna. Vad händer när jag vill ha barn? Jag vill inte ha tjugo gudbarn och inget eget. Så jag ser tillbaka från nuet, min försenade medellivspunkt och utvärderar.
Att sammanfatta allt jag har gjort här i livet är meningslöst. Istället ska jag framhäva händelser, precis som jag framhäver mina ögon med mascara. Jag var en dominant unge, till den grad att familj och dagiskompisar behövde ta order från mig. Mina favoritböcker var helt klart Pippi Långstrump och Narnia, men utan att förglömma boken om kaninen som fick en osynlighetspåse i julklapp, den boken kom med bokklubben. Pappa brukade läsa godnattsagor för mig. I hans och mammas bokhylla fanns det mesta, allt från poesi till skräck, romans eller fakta. Kanske är det därför jag älskar böcker nu. Jag tycker om att både läsa och skriva, och jag drömmer om att ge ut en egen bok – men jag har lång väg att gå för att nå dit.
Tjugo kvar. Jag börjar bli trött, men jag tror jag kan klara av mitt mål. Vila i några minuter; titta på flickan i Speedon forsa förbi ansträngningslöst, hon spottar några gånger, skjuter ifrån och glider igenom vattnet.
Jag lärde mig köra bil på samma ställe som jag lärde mig cykla – vid sommarstugan. Utefter Flatöns (en lite ö i Bohuslän) enda väg cyklade jag varje dag för att köpa glass på campingen. Det var bara en enda sommar som jag inte var där en hel sommar, sommaren då jag var i Lysekil på konståkningsläger. Med såriga fötter och blåmärken på knäna blev jag hämtad av mamma på helgerna. ”Du har ju blivit helt gul och blå” sa pappa med sin skämtsamma röst när jag kom hem. Humor gör sura motgångar mer basiska. Någon konståkningsstjärna blev jag aldrig.
Tio kvar. Till slut känns det som om längderna går snabbare. Jag tror att det beror på att mina tankar stjäl uppmärksamheten så att jag glömmer hålla räkningen. Helt plötsligt har jag simmat fyra istället för två. Mamma brukade säga att en iakttagen gryta aldrig börjar koka. Jag tror hon hade rätt.
Min studentbal var allt jag ville att den skulle vara. Nervöst frågade jag min vän Ola om han ville gå med mig. Jag ringde honom en kväll i mars, jag hade prokrastinerat i veckor. Jag tror inte ensa att jag frågade till och börja med, jag sa bara ”Så, vill du? Ja, du vet?” Naturligtvis blev han förvirrad. Hela klassen skulle träffas hemma hos mig – han kom för sent. Alla killar var klädda i kostym och hade tagit med sig en ros till sina damer. Jag var orolig för att Ola inte skulle ha med sig någon eftersom jag hade glömt att påminna honom. Han kom in, luktande som en cigarett, i slips och kavaj med den största rosen av dem alla. Den passade perfekt till min klänning. Balen i sig själv var inget speciellt, en medioker middag och dans.
Vi tog taxi hem till efterfesten. Resten av kvällen var dans i vardagsrummet till alldeles för hög musik, sjungande, stränga röster som beordrade oss att sänka volymen, och promenader med Ola. Han somnade mot husväggen med mig i knäet. Att titta på soluppgången kan verka töntigt, men det var min första helnatt så det var ett måste. Med Olas hjälp stapplade jag upp till hoppbackarna – med utsikt över hela staden. Till slut var alla där, sittandes på bänkarna, liggandes på en trasig låda om du var Sara, eller dansandes som jag och Ola.
Bara två längder kvar. Sedan ska jag sega mig upp ur bassängen och sätta mig i bastun, skvallra lite med Anna, och filosofera lite till för mig själv. Svett är renande.
Så, tillbaka till min livskris… Här är jag, på universitetet, och jag kan inte skriva om framtiden. Jag kan inte ens hitta på något av rädsla för att jag ska dra otur över mitt eget liv. Melissa var tvungen att lungtransplanteras när hon var nitton, Mark dog för en månad sedan, en vecka innan sin tjugotredje födelsedag. Hans mamma sa åt mig att jag är en överlevare. Jag kan känna mig pressad, även fast jag vet att det inte var så hon menade. Vill jag verkligen vara den enda som överlever? Jag antar det är anledningen jag aldrig riktigt tyckte om att ha vänner med CF.
Jag är på väg tillbaka till mitt studentrum nu – jeans, varm jacka och en mössa för att skydda mitt blöta hår. Jag klarade mig igenom längderna – ett tag trodde jag att det skulle bli omöjligt, men jag klarade det. Japp, en typisk universitetsstudent som snart ska fira sin första födelsedag hemifrån.
Kommentarer