Lidande

Ibland kan man undra varför världen är så farlig, och varför vi människor behöver göra så mycket farligt. Om du har läst Astrid Lindgrens bok Bröderna Lejonhjärta kanske du kommer ihåg när Jonatan och Skorpan sitter i Ryttargården och njuter av livet när Jonatan säger:
”Nu måste jag lämna dig och gå ut och slåss med Tengil!”
”Men varför?” säger Skorpan. ”Varför måste du det?”
”Ibland måste man göra det som är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.”

Jag tror att det svåraste lidandet kanske är det lidande som väljer oss, när vi inte har något val, utan trots att vi har gjort det som är rätt drabbar oss lidandet. Ibland kan det få oss att tänka ”Varför just jag?”. Men jag tror att man behöver komma till en vändpunkt i lidandet då man ändrar den frågan till ”Varför inte just jag?”. Att säga ”varför jag”, är som att säga att det är okej om det drabbar någon annan, bara det inte är jag. Någon annan som kanske inte har samma förutsättningar för att ta sig igenom just den utmaningen.

Kanske är det svårare än någonsin att lida idag, när så mycket handlar om att vara frisk, ung och vacker. Det är som en komplott mot livet och verkligheten själv, där man alltid skall må bra och allt är frid och fröjd. Men i Jesaja 42:3 kan vi läsa “Det knäckta strået bryter han inte av, den tynande lågan släcker han inte. Trofast skall han föra ut rätten.” Jag kan ibland känna att jag har gått sönder, med en genetisk sjukdom så har något gått sönder i mina gener. Många gånger har jag hoppats på ett under. Det undret jag väntar på lyser med sin frånvaro. Jag har fått lära mig att undret har många ansikten.

Jag har också fått lära mig att öppna mina ögon för alla vardagsstunder som finns i mitt liv, de man inte ser när livet bara snurrar på, de man måste stanna upp ett tag för att kunna se. Så fort vi söker efter det spektakulära och dramatiska upphör vi med att registrera det som egentligen inte behöver sökas. Det som är närvarande i allt, överallt, även i smärtan.

Vi brottas ibland med bördor som är tunga att bära, dagar nästan ogenomträngliga, och “gåvor” vi helst hade sluppit. Sådana dagar kan det vara nästan omöjligt att tränga fram ett ”tack”. Jag tror inte heller det förväntas av oss. Vi bär på rätten att komma inför livet osminkat, i den relationen bjuds vi att tömma våra hjärtan och på nytt känna att vi är älskade och respekterade som de människor vi är. Inte som de vi ”borde” vara, eller önskar att vi vore.

”Utgjut ditt hjärta som vatten inför Herrens ansikte” (Klag 2:19). Omständigheterna förändras inte när vi utgjuter vårat hjärta. Men vi förändras!