12 maj 2009 klockan 13:24 av Johanna i
Allmänt
Jag har känt mig väldigt oinspirerad på sistone. Det känns som om mitt liv är väldigt platt just nu och det speglar av sig i allt jag skriver, men så kan det ju vara ibland, inspirationen återvänder ju förr eller senare bara man inte ger upp. Men nog om det.
Jag måste nog erkänna att helgen blev lite för mycket för mig, jag känner mig mörbultad, minst sagt. Det kanske inte hjälpte att jag beslutade mig för att jag skulle rensa garderoben igår, dricka kaffe hos Ms. Golightly och uträtta lite ärenden. När jag kom hem kraschlandade jag på soffan och kunde knappt ta mig upp för att göra mig i ordning för natten.
Snart ska jag på lungröntgen, så jag borde inhalera och göra lite andningsgymnastik innan jag måste åka. No rest for the wicked.
14 april 2009 klockan 21:04 av Johanna i
CF
… det är så jag känner mig idag.
Det är väldigt deprimerande och upprörande. Jag hade tänkt att jag skulle få må bra ett tag nu, men jag har redan feber och får inte riktigt rent där nere i lungorna. Jag tror inte att jag har en rykande infektion, än, men samtidigt vet jag att det inte lär bli bättre av sig själv. Jag tror också att min mage är en bidragande faktor till att jag inte mår bra just nu eftersom det inte är någon ordning på den över huvud taget, det känns som om det inte riktigt spelar någon roll om jag tar mina enzymer eller inte (om ni vill veta vad som händer när någon med CF inte tar sina matsmältningsenzymer så får ni googla), vilket har lett till en uppsvälld mage. När magen är lika stor som min bekantas 4-månadersmage är det svårt att inte känna sig tjock, vilket inte direkt stärker min självkänsla.
Min värld har varit absurd idag, den enda anledningen jag har lyckats göra det jag faktiskt trots allt har gjort, nämligen följt med min man till sjukhuset, är att jag vet att han känner sig tryggare när jag finns där som stöd (och tolk). Men jag ville ju så gärna få massa andra saker gjorda, både sådant jag behöver och vill göra. Jag hade ett seminarium idag som jag hade velat gå till, jag behöver beställa lite mer mediciner och så håller jag att pilla med en kort självbiografisk text som jag gärna skulle vilja bli klar med. Och det är frustrerande att jag inte har orkat.
Jag har varit stillsamt upprörd eftersom tröttheten har mig i sina klor. Högskolan är ett enormt stressmoment i mitt liv just nu, jag orkar helt enkelt inte. Jag är sur, grinig och väldigt kort – speciellt mot mannen. Helt utan anledning. Det får mig att undra vad för slags fru (vad konstigt det låter – fru?) jag är.
Jag har alltid tänkt att jag har känt mig så trött och utmattad för att jag inte har haft något att göra om dagarna, men nu tror jag nästan att det bara blir värre och värre trots att jag pluggar och träffar folk regelbundet. Det värsta med det här är att min utmattning inte verkar bero på att jag är understimulerad utan att jag faktiskt är så sjuk att jag inte har mer ork än så här. Det är en ganska jobbig insikt att komma till. Jag har ju alltid kunnat plugga, även när jag har varit sjuk och legat inne.
4 februari 2009 klockan 23:32 av Johanna i
CF
Jag är så trött. Mest hela tiden. Jag vet egentligen inte vad som är värst, att kämpa efter andan och känna hur huvudvärken slår till när syremättnaden har legat lite för lågt lite för länge; eller smärtan som skär i mig med varje andetag jag tar. Jag känner hur slemmet ligger och täpper till, men har så fruktansvärt ont att jag inte kan hosta, det blir några små halvhjärtade hostningar som varken gör till eller från. Jag blir frustrerad, och lite förtvivlad, men tänker att det kanske känns bättre imorgon. När morgondagen gryr så känns det lika förjävligt som dagen innan; och jag försöker lindra genom att utöka min morgonmedicinering med lite smärtstillande. Resultatet är föga och slemmet fortsätter att blockera mina luftvägar.
30 oktober 2008 klockan 22:25 av Johanna i
CF
Jag har precis inhalerat för att rensa lungorna från lite slem innan det bär av till biografen. Det räcker i och för sig inte med att bara inhalera för att få upp slemmet, man måste hosta också. Och, ibland när man hostar går det åt skogen, så nu sitter jag här som paralyserad av smärtan i min bröstkorg. Antagligen bara en muskel som säger ifrån, inget konstigt, och det går nog över med ett par panodil. Men …
Jag kommer ihåg helvetesvintern för två år sedan, den vintern då jag gång på gång hostade sönder mina revben. Då jag svällde upp på sidan av bröstkorgen så att det såg ut som om jag hade ett tredje bröst. Ett extrabröst nedanför min vänstra armhåla som dessutom var större än mina riktiga. Jag fick svårt att hosta och göra min andningsgymnastik, vilket ledde till att bakterierna i mina lungor kunde gro, fröjdas och förökas. Det blev en ond cirkel med brutna revben, slem och bakterier som varade större delen av den vintern.
Nu när jag sitter här med min smärtande bröstkorg flyter minnena från den vintern upp till ytan av mitt medvetande, och skräcken om att helvetesvintern ska upprepas infinner sig. Trots att jag vet att det bara är muskelärt den här gången.
