• Blogg
• Johanna
• Mina ord
• Cystisk Fibros
• Kontakt

… och ja, jag behöver plocka ögonbrynen.

Himlen har samma färg som mini-mjölk idag.

Jag känner, som Bilbo Baggins sa, ”like butter scraped over too much bread.”

Vårt hem är en första klassens katastrof, men jag tror inte att jag tar mig upp ur soffan.

(I alla fall inte innan klockan tre, då jag ska få en blokad på smärtmottagningen.)

Istället ska jag nog lyssna på lite bra musik; sticka eller kanske läsa ut Black rose av Nora Roberts.

Vad ska man blogga om efter drygt en veckas uppehåll och när livet tycks ha stått helt stilla?

Jag skulle kunna berätta om min orkidé (Odontocidium Hansueli Isler) som har stått i blom ett tag nu. Eller om de fina små vita orkidéerna (Oncidium Twinkle) som har börjat skjuta stänglar.

Eller så kan jag berätta om hur hunden har stått och ylat i fönstret efter an löptik han har känt doften av.

Eller om trädet utanför balkongen som nu har tappat nästan allt grönt i bladen.

Men helst av allt vill jag bara samla på mig massa varm choklad, kakor, och annat gott, gömma mig i mitt fluffiga duntäcke och sedan gå i ide för vintern; men det ska jag naturligtvis inte. Jag tycker bara inte om att det har blivit så kallt ute helt plötsligt – sommaren är ju så mycket trevligare.

Tyckte inte riktigt att det somrigt gröna passade in längre, nu när hösten har tagit över.

Jag har en lönn precis utanför mitt balkongfönster och det är ganska fascinerande att iaktta hur det blir mer och mer höst för var dag som går. Det är fortfarande ganska grönt men jag hoppas att jag snart kommer kunna titta ut på ett rött, eller i alla fall oranget träd. iPhonekameran tar verkligen inte speciellt bra bilder.

Jag känner mig ganska slut just nu. Lungorna har gått på strejk och vill egentligen varken släppa in eller ut luft. Jag ligger mest på soffan, tar det lugnt och roar mig med dåliga gratisepisoder av NCIS: Los Angeles eller som just nu – loose women. Inte så exalterande.

Slut på te har jag också (inte bara luft). Vad ska jag nu dricka till mitt vita rostade bröd med bregott och marmelad?

Ytdesinfektion – Klorhexidinsprit – Alcogel

Nej, inte jag inte.

Tro det eller ej, men det är inte heller frågan om något tvångssyndrom.
Spriten använder jag när jag ska blanda mina antibiotika tre gånger om dagen. Det är dock möjligt att handspriten kommer användas flitigt nu när det antagligen är influensatider snart även när droppåsarna plockas undan för den här gången.

Men först en liten video. Visst är jag flink i fingrarna?

Det har gått en tid
sedan jag satt i gräset
på randen av min värld, och höll i
min penna för att meditera, för att
skriva poesi: till solen, till träden
till det som skapade dem alla

Vad går jag miste om
när jag stannar i denna dånande, stilla tystnad
fördröjningen av min egna poetiska undran?
Å hur mycket fägring det finns
runt mig, om jag bara
väljer att se.

Idag kommer bilden från rgdaniel.
Vad är sju minuter?

När man kommer hem efter att ha varit instängd i samma kräkfärgade rum dygnet runt utan att ens få ta sig en titt på korridoren. Ja, då är det härligt att få komma hem, lägga sig på soffan och ta i tu med alla de härliga magasin som har hunnit dimpa ner i brevlådan.

Hej, och välkomna till mitt alldeles egna No. 10 Downing Street. Låt mig ta er på en liten rundtur.

När man kommer in till mitt rum utifrån möts man av en ganska tråkig kräkbeige atmosfär med en smal säng och platt-tv. Till höger om toalettdörren finns dörren ut till korridoren (sjuksköterskorna behöver alltså inte gå ut för att komma till mitt rum).

Toaletten är en-suit och är lika kräkfärgad och det är ett under att man inte får migrän av att bara öppna dörren in dit.

Det var nog allt.

Eller förresten! Tror ni inte att de sumpade blodgasen de tog i måndags! Den gjordes om kapillärt igår.

Sedan den gången då läkaren misslyckades och hela min arm blev ett enda stort blåmärke har jag haft en fobi för artäriella blodgaser. När ett vanligt blodprov går åt skogen så blir man lite blå, och kanske också lite öm; men om det går åt skogen när de sticker i en artär så går det verkligen åt helvete. Så jag var både lite nervös och spänd när min läkare sa att han ville ha en spruta av mitt artärblod; men det gick bra. Som tur är för läkaren. Jag sa åt honom att om han misslyckas så kommer jag aldrig förlåta honom. Jag tror att han tog mig på allvar.

Så nu hoppas jag att allt ser bra ut, att jag syresätter mig okej och att jag gör mig av med koldioxiden. Annars kommer den här sjukhusvistelsen bli mycket jobbigare än planerat.

Jag är trött; och här kommer beviset.

Jag spillde ut ungefär 280 kr på diskbänken när jag skulle förbereda en av mina inhalationer. 2,5 ml inhalationslösning framställt av rekombinant hamster-DNA som jag blev tvungen att torka upp med disktrasan.

Enbart för att jag glömde denna lilla viktiga detalj när jag satte ihop inhalatorn. Membranet. Utan det så rinner all medicin ur behållaren.

Utanför Eskilstuna finns det myggor som har sadlat om från blodsugande vampyrer till disktanter. De har specialiserat sig på att diska flaskor. Jag har faktiskt inte en aning om vad det här är för kreatur egentligen, det är lite syftet med att blogga om dem – någon av er där ute i cyberrymden kanske vet? De suger inte blod, och de verkar dö under natten för på morgonen när man vaknar ligger det ett halvt hav på fönsterbrädan. Ganska menlösa med andra ord.

Uppdatering: Det är nog en fjädermygga eller tofsmygga.

Min skrivbok har mer eller mindre legat och samlat damm sedan någon gång i mars. Ja, till den soliga dag förra veckan då jag bestämde mig för att försöka skriva något, men det skulle jag inte ha gjort. Idag när jag öppnade boken hade texterna mer eller mindre försvunnit, antagligen av värmen. En detalj som inte ingick i produktbeskrivningen när jag köpte min nya penna med bläck som kan suddas ut. Vill du behålla dina kreationer även på sommaren; köp inte ”Pilot ball frixion”.

Jag är i behov av nya glasögon och tror att jag faktiskt har bestämt mig för ett par bågar efter att ha lånat hem massor av brillor i tre omgångar.

Dåligt ljus och webkamera, men dock en bild.

Maddepladder har börjat mobilblogga och jag följer hennes steg med stort intresse. Jag vet inte om de korta, snabba och lite kortare inläggen egentligen passar mitt sätt att skriva, men en helg som denna hade det ju onekligen varit behändigt. Vi har varit hos min bror och hans familj och jag har inte öppnat datorn en enda gång, men hade mobilbloggandet varit lite smidigare kunde jag ju i alla fall ha publicerat en bild på dess små väsen tidigare.

Nu undrar ni så klart hur jag har kunnat godkänna kommentarer om jag inte har öppnat datorn – och det skedde med mannens iPhone. Men snart kära vänner, så fort den nya iPhonen kommer ut, kommer jag också ha en liten allt-i-ett-dator som får plats i fickan.

Jag har gjort ett medvetet val att inte skriva så mycket om mina vänner (de som fortfarande lever i alla fall) och min familj här i bloggen eftersom jag vill bevara både deras och min integritet, men idag tänkte jag göra ett ganska stort övertramp.

Min underbara vän Miss Golightly fyller år idag. För trettio år sedan såg hon sjukhusets lysrörsljus för första gången och några år senare (jag förflyttar mig snabbt i tiden) tränade vi friidrott tillsammans. Hon sprang häck och jag hoppade tresteg, och det var så vi kom att lära känna varandra och bli riktigt nära vänner.

Jag minns en dag i högstadiet då en av Miss Golightlys klasskamrater hälsade på mig genom att säga ”Hej Miss Golightlys lillasyster”. Det gjorde mig både glad och varm inombords eftersom hon har varit mer som en storasyster till mig än vad min syster har varit (det beror inte på att min syster är en dålig syster utan på att hon är tio år äldre och flyttade till USA efter att hon tog studenten). Det var också en av Miss Golightlys klasskamrater som blev min första riktiga tungrullarkyss.

Hon har funnits där för mig i vått och torrt. När jag kämpade mycket med hur jag skulle förhålla mig till livet och min sjukdom såg hon till att jag höll mig andandes ovanför vattenytan. När jag och mannen förlovade oss var hon den som blev gladast av alla.

Jag har svårt att samla mina tankar, det finns så mycket jag skulle kunna berätta. Som till exempel när vi hade två veckor kvar på sommarlovet och ringde runt till var och varannat företag i kommunen och frågade efter sommarjobb, vi började på A i gula sidorna och arbetade oss framåt. Eller om hur vi har smällt i oss fika som borde ha räckt till minst tio personer på mindre än en timma.

Så, idag, på min bästa väns födelsedag hoppas jag att hon och hennes mamma har det helt underbart i Grekland. För det är de värda.

Jag vet att ni har sett bilden förut, men den här utsikten sitter jag och tittar ut över. Till höger ser man Malö, till vänster ligger Orust och färjan Maj korsar Malö strömmar. Vilken ö jag befinner mig på får ni lista ut själva (eller så kan ni gräva lite i arkivet).

Idag ser jag ut som hej kom och hjälp mig; håret står åt alla håll och kanter, ögonen är svullna och kroppen gör allmänt ont. Men, vi hade väldigt trevligt igår. Det blev en trerätters middag med chilimarinerade tigerräkor med örter, vitlöksaioli och grillat bröd till förrätt; fettuccine con filetto e pancetta (bred bandpasta med oxfile, knaprig pancetta, ruccola och färska champinjoner och parmesanost) till huvudrätt och på regelrätt romantiskt vis delade vi på desserten – en tiramisù.

Det här borde ha kostat oss en massa pengar, men vi har en snäll vän som gav oss ett presentkort i julklapp, så vi är inte ett öre fattigare idag än vad vi var igår. Vilket betyder att vi har råd att åka till Ikea idag, precis som planerat.

Eftersom jag inser att det finns vissa saker mina kära och nära helt enkelt inte tänker ge mig i födelsedagspresent så har jag suttit och budat på tradera på sistone. Det har resulterat i två nya inköp till köket; ett par tekoppar (Arabia Anemone) eftersom jag har fyra fat och en tekanna, men bara två hela koppar; och en Mouli-Julienne råkostkvarn som är helt perfekt att ha när man ska riva mycket av något. Nu kan jag göra latkes utan att riskera att bli av med fingertopparna på köpet.

Bilderna har jag snott från tradera-auktionerna.

Touch the heavy wooden doors
look at the grey brick walls
- once more.

I, who’ve seen them every day
will not smell the years of wear
- anymore.

See them one last time and turn
away to hide the sudden tears
which stain with salt my memories
of happy golden years.

Bättre sent än aldrig. Eller hur? Jag har velat skriva om det här ganska länge nu, ända sedan jag fick det senaste numret av The Brighton Effect från Brighton Graduate Association i slutet av januari eller början av februari. Det blev mest bara blah av det hela, men sju minuter är sju minuter, och inte en hel dag.

Idag kommer bilden från RoniD, och föreställer ett av biblioteken på mitt universitet.
Vad är sju minuter?