Jag håller på lite med utseendet här på citronfjärilen, hoppas ni har överseende med eventuellt kaos. Jag har nämligen hittat ett tema som förhoppningsvis kommer göra framtida förändringar lättare också, men det är en del att lära sig, över 200 inställningar.
|
||||
|
Jag är oerhört ledsen över den obeskrivliga försummelse du har fått utstå på sistone. Det har inte varit planerat, utan bara blivit så. Jag jobbar för Svenska skidförbundet och hinner/orkar inte med så mycket annat än jobb och omhändertagandet av mina lungor just nu. Jag har i alla fall världens bästa jobb och arbetskamrater. Det skadar ju inte heller att jag sitter och tittar ut över skidstadion.
Jag har hållt på i säkert snart ett år att knåpa med en ny bloggdesign till citronfjärilen, men det blir liksom aldrig riktigt av. Nu lägger jag i alla fall upp början, och så får vi hoppas att det kan motivera mig* att avsluta hela projektet. Ni får se det som en skiss, ett första utkast. Är det länkar som inte fungerar eller något annat ni saknar (förutom fina färger) så hojta gärna till. *med lite (läs mycket) hjälp av mannen och min vän Linda. Det har varit väldigt dåligt med ordknåpande på den här bloggen på sistone, bara sju inlägg i december (det här är det åttonde), och sist jag skrev sju minuter var den 21 oktober när jag skrev om höstvind, patientologi har jag inte skrivit om sedan augusti då jag skrev till mina medmänniskor. Men, jag har inte slutat skriva helt och hållet, orden har bara tagit lite annorlunda karaktär den senaste tiden och passar bättre i min dagbok än på internet. Jag önskar att jag var en av dessa bloggare som orkar dela med sig av allt, eller i alla fall väldigt mycket, men jag tror aldrig att jag kommer att kunna bli sådan. Jag behöver min egen sfär, jag behöver processa mina tankar, mitt liv innan jag delar med mig av det. Jag föredrar till och med att åka till läkarbesök alldeles ensam av just den anledningen – jag hinner fundera lite över all information och ligger på så sätt steget före när jag väl ska berätta om det. Jag tror att det har med mitt kontrollbehov att göra, om jag ligger steget före så har jag lite mer kontroll över situationen. Jag har i alla fall 2010 års skrivarkalender i min hand och med den som motivation så hoppas jag att kunna skriva lite texter som inte bara passar i dagboken; för kontrollbehovet lär jag nog aldrig släppa på.
Jag måste bara säga att jag nog har världens bästa läsare. Tack för fina kommentarer och mejl; jag hoppas verkligen att jag kommer hinna ikapp med allt svarande snart. Tyckte inte riktigt att det somrigt gröna passade in längre, nu när hösten har tagit över. Jag har en lönn precis utanför mitt balkongfönster och det är ganska fascinerande att iaktta hur det blir mer och mer höst för var dag som går. Det är fortfarande ganska grönt men jag hoppas att jag snart kommer kunna titta ut på ett rött, eller i alla fall oranget träd. iPhonekameran tar verkligen inte speciellt bra bilder.
Jag känner mig ganska slut just nu. Lungorna har gått på strejk och vill egentligen varken släppa in eller ut luft. Jag ligger mest på soffan, tar det lugnt och roar mig med dåliga gratisepisoder av NCIS: Los Angeles eller som just nu – loose women. Inte så exalterande. Slut på te har jag också (inte bara luft). Vad ska jag nu dricka till mitt vita rostade bröd med bregott och marmelad? Jag har varit dålig på att svara på kommentarer på sistone, sämre än vanligt. Det är inte för att jag inte bryr mig, eller för att jag inte uppskattar era fina ord. För det gör jag verkligen. Det värmer lite i hjärtat varje gång det dimper ner en kommentar eller ett e-brev. Det är bara det att livet skenar iväg medan jag står still och trampar på samma ställe. Jag hänger inte riktigt med i svängarna. Så på det här ganska tråkiga och opersonliga sättet vill jag bara säga tack!
Hej Anders, jag vet inte om du är ensam i dina åsikter angående hur ofta jag bloggar, eller om det finns fler som sitter där vid dataskärmen och tycker att min blogg är tråkig på grund av detta. Jag vet att jag egentligen inte behöver försvara mig, för det är trots allt min blogg och jag skriver så ofta eller sällan jag vill och kan, och jag tvingar ingen att läsa (förutom min man som läser under vattenpistolhot). Men. Jag har en kronisk sjukdom som faktiskt påverkar mig markant i vardagen, och trots att jag har som mål att blogga varje dag så är det inte alltid möjligt. Jag måste alltid sätta hälsan högst upp på min prioriteringslista; annars blir det inget bloggade alls, för utan den prioriteringen kommer jag att hamna six feet under. Visst är det roligt med många besökare, men när det kommer till kritan spelar det faktiskt inte någon roll alls hur många det är som läser min blogg, och speciellt inte i relation till min hälsa. /Citronfjärilen Jag har haft lite skrivkramp på sistone, och här kommer förklaringen: Jag har tänkt på min blogg. Den är, har jag bestämt, en väldigt tråkig blogg, och den är så för att den är begränsad – precis som mitt liv är just nu. Lisan av ämnen jag har bloggat om på sistone är väldigt kort. Min hälsa Tv Min hälsa Problem med min hälsa Min hälsa Lärdomarna jag lär mig om min hälsa är samma lärdomar som jag lärde mig förra året, året innan och året innan det. Sedan började jag tänka på andra bloggar och många av dem förtäljer underbart skrattretande historier om författarens barn. Och däri ligger mitt problem: jag behöver ett gulligt och galet barn som jag kan hänga ut i min blogg. Det enda hindret är att jag inte riktigt är i en situation som skulle tillåta mig att vara gravid i nio månader. Vilket lämnar mig fast i mitt eget tråkiga liv igen. Jag måste helt enkelt komma på något annat att blogga om. Läser igenom gårdagens blogginlägg och kan inte annat än tycka att det är lite pinsamt. Någon borde räkna alla ”men”. Jag får helt enkelt skylla på att det skrevs halvsovande. Nu ska jag titta på cityakuten. The end of an era. Sedan ska jag skriva om något äckligt. Jag har känt mig väldigt oinspirerad på sistone. Det känns som om mitt liv är väldigt platt just nu och det speglar av sig i allt jag skriver, men så kan det ju vara ibland, inspirationen återvänder ju förr eller senare bara man inte ger upp. Men nog om det. Jag måste nog erkänna att helgen blev lite för mycket för mig, jag känner mig mörbultad, minst sagt. Det kanske inte hjälpte att jag beslutade mig för att jag skulle rensa garderoben igår, dricka kaffe hos Ms. Golightly och uträtta lite ärenden. När jag kom hem kraschlandade jag på soffan och kunde knappt ta mig upp för att göra mig i ordning för natten. Snart ska jag på lungröntgen, så jag borde inhalera och göra lite andningsgymnastik innan jag måste åka. No rest for the wicked. ”Skriv baksidetexten till boken om ditt liv.” En nyhet här på citronfjärilsbloggen är skrivpuff. Jag har skrivpuffat några gånger i veckan ett tag nu, men inte publicerat något på bloggen tidigare. Visst passar det bra att starta något nytt en dag i bloggtorkans tecken? Boken om mitt liv skulle nog bli mina dagböcker jag har skrivit genom årens gång, såvida ingen annan vill ta på sig ansvaret att skriva min biografi. Jag hade lite för bråttom att lägga in texten i bilden så nu när jag läser igenom den kan jag se flera ställen jag skulle vilja ändra lite på, men jag orkar inte. Jag skulle till exempel skriva ”hennes egen dödlighet” istället för ”hennes dödlighet”. Sedan skulle jag nog inte vara så melodramatisk och skriva att jag kanske inte kommer få uppleva min nästa födelsedag. Jag är helt övertygad om att jag kommer få fylla år igen, och igen, och igen.
Man får väl drömma lite, eller hur? Man hör ju om hur företag skickar produkter till bloggare för att de ska skriva lite fina ord som skulle kunna öka försäljningen. Det har inte hänt mig, än; men nu erbjuder jag mig att skriva salivutsöndrande poetiska stycken om varenda Ekströms Fresta-dessert om det bara skulle dimpa ner några förpackningar i min brevlåda. Igår hade jag min första mer eller mindre feberfria dag på, ja, över en vecka. Hade jag varit en helt vanlig patient skulle jag fortfarande ligga inne men nu är jag ganska självständig, vissa skulle nog stryka ”ganska” och ändra det till ”väldigt”, och sköter helst dropp och sådant hemma. Jag fick dock klart för mig ganska omgående att det här inte är någon vanlig ”ofarlig” lunginflammation jag har haft att göra med. Innan jag åkte in ringde jag pappa som alltid är min första kontakt om jag stöter på något nytt. När jag hör min pappa (han som lät min bror hoppa på ett ben till akuten när han hade brutit foten) säga att jag måste ringa ambulansen; ja, då är det bara att ringa. Resten är historia. Så nu sitter jag här, en vecka och en dag senare och försöker blogga, men orden liksom fastnar innan de har hunnit ut till fingertopparnas klickande på tangenterna. Hur var de man gjorde nu igen? Hur bloggar man? Ska jag skriva om hur vackert vädret är idag och att jag funderar på att åka till en sjö med lite fika och bara vara? Eller ska jag berätta om att blommorna antagligen behöver vattnas eftersom mannen förmodligen inte ens har tittat åt deras håll (han har gjort det mesta, men inte vattnat blommorna)? Eller om hur skönt det kändes att min bästa vän kunde ta en lättnadens suck igår kväll efter tids oro? Kanske räcker det med att jag sitter här och på riktigt känner att jag är på bättringsvägen? Jag fick en kommentar från Johanna: ”Du är tillbaka! Jag har undrat vart du tog vägen!” Och visst planerar jag på att vara tillbaka. Livet körde bara ihop sig lite och internet fick en väldigt låg prioritet. Men nu är jag uppkopplad igen. Ett bra sätt att halvera sina besök på bloggen är att sluta blogga i en vecka. Kan jag lägga skulden på min bloggfrånvaro på mannen. Det måste ju vara hans fel eftersom han har varit borta i snart två veckor. Att skylla på att man har varit sjuk är ju bara fegt och en dålig ursäkt. Just nu har jag arton sparade utkast, plus att jag har två stycken patientologi som är halvskrivna. Blir ni inte nyfikna på skiten jag väljer att aldrig skriva klart eller publicera? Ett av inläggen handlar i alla fall om det läskiga med min väns död, hon som ni också kan läsa om i gårdagens sju minuter . Det inlägget ska jag skriva klart, och publicera. Jag ska också skriva klart mina stycken om patientologi, men det kan ta tid eftersom jag måste prioritera ganska mycket i mitt liv just nu (jag tror att jag dessutom lider av tillfällig ADD). Målet är att jag ska försöka gå igenom alla mina utkast, skriva klart och publicera det som är värt att publicera. Jag är låg på energi och ork just nu. Lungorna ömmar när jag andas och jag är andfådd och trött. Alla måste ligger på is just nu, förutom de absoluta måstena som att äta, betala räkningar och sova, därför har bloggen också blivit lite lidande. Inte för att jag ser bloggen som ett måste, men just nu hinner jag inte ner till den på min prioriteringslista lika ofta som jag har brukat. Jag har ju fått lite klagomål om att jag inte har någon bild på mig själv på bloggens indexsida, men nu är det fixat. Efter lite pill i Illustrator har jag en bild som kan få ligga på framsidan, i alla fall ett tag.
Jag har lite utav en skrivtorka för tillfället. Jag sätter mig med datorn, öppnar bloggfönstret och försöker skriva, men ingenting kommer ur fingrarna – och jag har inte en aning om varför, men det är sådant som händer ibland. Jag orkade inte ens göra en sju minuter igår, inte så mycket för skrivandets skull egentligen, utan mer för att det kändes så jobbigt att leta reda på en bild. Det känns som om vad jag än valde att skriva om skulle det låta patetiskt och irrelevant i jämförelse med det som händer i Gaza just nu. Något som jag för övrigt nog skulle vilja skriva om, men det är så känsligt och folk misstolkar varandra på bloggar runt om i världen för att känslorna tar över förnuftet. Jag vill verkligen inte att min blogg ska bli något forum för bråk, skällsord och misstolkningar, så jag avstår. Jag hoppas att imorgon är en mer motiverande dag. Det är väl då Sverige tar fart på riktigt igen efter alla helgdagar? Då borde jag, min hjärna och mina fingrar också ta fart och komma i form igen. |
  
|
|||
|
Copyright © 2010 Citronfjärilen - All Rights Reserved |
||||
Kommentarer