• Blogg
• Johanna
• Mina ord
• Cystisk Fibros
• Kontakt

”What are we holding onto, Sam?”
”That there’s some good in this world, Mr. Frodo… and it’s worth fighting for.”

Förra årets sammanfattning avslutade jag med den här meningen:
Efter ett år av självupptäckande och utvärderande går jag nu in i tvåtusennio med ett bättre självförtroende och självkänsla, men kanske framför allt med en bättre förståelse över vem Johanna egentligen är, och vad hon värderar i livet.

Och visst var det sant. Jag hade hittat mig själv. Men, det finurliga med livet är att så fort man tror att man har grepp om det så ställs man inför nya situationer som ändrar förutsättningarna. 2009 har varit ett av de bästa åren i mitt liv, men också ett av de tuffaste. Jag har stött på hinder, fysiska och känslomässiga, det här året som utklassar mycket (men inte allt) av det jag har upplevt förut. Många gånger har jag undrar om alla bekymmer verkligen är värt det, om jag verkligen har styrkan att fortsätta stöta på motgångar som kanske är ännu större och mer skrämmande.

Svaret är ja, det är värt det. För, som Sam sa, ”there is some good in this world”, även i min egen personliga del av världen – ”and it’s worth fighting for.”

Nu har vi kommit till den delen av det här inlägget då jag ska berätta om precis vad det är som gör livet värt att kämpa för. Jag hade inte tänkt att skriva en kärleksförklaring till min man, familj och mina vänner, trots att de har haft stor betydelse; jag hade tänkt att göra den här sammanfattningen lite mer materialistiskt.

Förra året var jag som besatt med att baka, men det har avtagit. Det här året har mjölets plats i mitt liv ersatts med garn. Att sticka och virka är förvisso ingen nyhet för mig, men det går i perioder, och 2009 var ett virkande år. Jag har virkat (och stickat lite också) allt från mössor till väskor till amigurumi. Jag fick också klart för mig att det är bra för hälsan att sticka, till och med jämförbart med yoga.

Min stora läsupplevelse har varit Doris Lessings böcker om Martha Quest. Plötsligt befann jag mig i Sydrhodesia (Zimbabwe) på 1920-talet. Magiskt. Akademiens motivering till nobelpriset får en helt ny innebörd: ”Den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning.”

Tvåtusennio var också året då jag bestämde mig för att komma i form och steppade sönder min begagnade trappmaskin. Jag kom aldrig i form, men jag skrev in mig på gymmet som ligger på hörnet av kvarteret. Vi får väl se om det kommer en utvärdering av det nästa år. Det blir ingen det här året i alla fall eftersom jag knappt har sett insidan av den byggnaden än.

Man skulle kunna påstå att 2009 var året då kändisarna dog: Farrah Fawcett, Michael Jackson, John Hughes, Patrick Swayze, Claude Levi-Strauss, Jim Carroll, Brittany Murphy och säkert många fler som jag har glömt bort.

Men, man kan också summera året som mannen: ”du överlevde.”

Inför nästa år, och decennium, kan jag avsluta på precis (bortsett från att 2009 blir 210) samma sätt som för ett år sedan:

Efter ett år av självupptäckande och utvärderande går jag nu in i tvåtusentio med ett bättre självförtroende och självkänsla, men kanske framför allt med en bättre förståelse över vem Johanna egentligen är, och vad hon värderar i livet.

Det är väl ingen hemlighet att jag gillar poesi och prosa. Jag är inte poetiker, eller ens speciellt kunnig, inte heller har jag en exklusiv smak som ingen annan förstår sig på. Jag är inte kräsen, jag hänger inte upp mig på versmått eller rim, men jag vill ha känslor; jag vill att det ska gå rakt in i hjärtat.

Hafiz går rakt in i mitt hjärta.

Bilden kommer från Nima Aflakis blogg.

Det var mannen som fick upp ögonen på mig för denna sufier som ibland är orsaken till att tårarna strömmar ner för kinderna, och för det är jag evigt tacksam. Det är en helt ny värld som öppnar sig när jag läser Daniel Ladinskys översättningar av Hafiz och jag kan inte annat än undra hur storslaget det skulle vara att kunna läsa dikterna på persiska.

Så i sommar, om jag inte sitter och läser något av Imre Kertész, vet ni vad jag fördriver tiden med på stranden. Tur att solglasögon är en accepterad accessoar så att jag kan dölja mina röda och tårfyllda ögon.

Write a thousand luminous secrets
Upon the wall of existence
So that even a blind man will know
Where we are,
And join us in this love!
–Hafiz

Jag känner mig ofokuserad, försöker skriva lite men boken som ligger bredvid mig på soffan ser ju så lockande ut ”bara ett kapitel innan jag fortsätter att skriva.” Jag läste klart Tusen strålande solar av Khaled Hosseini för några dagar sedan och jag måste erkänna att det är sällan jag gråter så mycket som jag gjorde när jag läste den boken, gripande från början till slut. Just nu är det Bryta om av Åsa Anderberg Strollo som ligger på soffan och skriker efter mig.

Egentligen vill jag ju skylla på att det är sommar och att jag hellre sitter ute i det fina vädret och läser än framför datorn, men den ursäkten faller när det är jämngrått och regnet smattrar mot fönsterrutorna. På sätt och vis ganska mysigt, speciellt när man sitter med en varm kopp te i handen. Dock är det mindre mysigt att behöva trotsa vädret för att gå till optikern. Det blev de blåa glasögonen jag visade i förrgår. Jag ska köpa ett par solglasögon med styrka också, känns viktigt så här lagom till sommaren. Jag hoppas verkligen att jag hinner få dem innan midsommar men det är antagligen lite väl optimistiskt.

Huvudvärken jag vaknade med idag var inte att leka med, efter lite piller och vila känns det något bättre, men helst av allt önskar jag att jag kunde ligga i sängen hela dagen och bara tycka synd om mitt huvud. Men …

Jag måste lämna tillbaka några böcker på biblioteket eftersom det är sista återlämningsdag idag; jag skulle i och för sig tvinga mannen att gå dit, men jag behöver fixa med en annan sak också. Sedan har jag ju det där mötet med försäkringskassan idag som jag är välkommen till, och dit kan jag ju gärna inte be mannen gå i mitt ställe. Det kan ju vara lite svårt att låtsas att jag helt plötsligt har fått skäggväxt och ett paket där nere.

När jag på nyårsafton skrev att jag skulle haft en årskrönika så blev jag lite sugen på att skriva en. Den här nyårskrönikan kommer inte att ta upp viktiga nyheter eller sportsliga framgångar som de flesta andra, den kommer att vara helt personlig och sammanfattande av mitt alldeles egna 2008.

Det var en något förvirrad Johanna som skålade in 2008 så för min del började året med en omvärdering; jag bestämde mig för att lägga min energi på det som var viktigt för mig och mitt välbefinnande, vilket jag inte hade gjort under 2007. Det ledde till att jag hittade mig själv på ett sätt som jag inte hade gjort innan, det låter klichéaktigt, men ibland kanske verkligheten är en enda stor klyscha. I samråd med försäkringskassan började jag studera några kurser socialantropologi på högskolan, jag läste bland annat om det tredje genuset i Samoa och maktrelationer vid biståndsarbete.

Jag blev faster för andra gången i januari till en liten flicka som ganska snabbt gick från att vara liten och nyfödd till att bli en knubbig liten bebis. Hennes blick fick mig att smälta, och det söta lilla smultronmärket på hjässan syntes tydligt eftersom vår släkt verkar producera barn som är blonda och näst intill flintskalliga tills de fyller fyra eller fem.

Under 2008 utvecklade jag ett sjukligt intresse för att baka. Sjukligt på så sätt att det nog aldrig är speciellt bra att vräka i sig massa sötsaker bara för att få baka nya samma sekund som de gamla har blivit uppätna. Jag bakade änglakakor, kladdkakor, sockerkakor – ja, allt som slutar på kakor – och lite matbröd också. Mitt minst lyckade bakprojekt måste nog har varit när jag och mamma skulle baka hamentashen lagom till den judiska högtiden purim. Jag hade hittat ett recept med apelsinjos i degen men den blev helt ohanterbar och det slutade med att vi hade massor av fruktansvärt fula kakor. Men, de gick åt i alla fall.

Jag läste bitterfittan och blev frälst – i boken alltså. Min port började strula, blev röd och ilsken så den opererades ut och några veckor senare sattes en ny in. Det stora huset som ligger femtio meter ner mot centrum brann för andra gången (första gången det brann var i augusti 2007) och vägarna runt omkring är fortfarande avstängda på grund av rasrisk nio månader senare.

Irena Sendler dog i maj 2008.

Jag fick uppleva mitt livs första och troligen också sista hindubröllop när min vän gifte sig med en kanadensare. Det var fest i fyra dygn och då var det här ett litet och kort bröllop, i Indien kan de tydligen pågå i två veckor. Jag åt hemkokt indisk mat som har fått mig att bli skeptisk till all indisk mat som serveras i restauranger. Godare mat får man leta länge efter, den var helt underbar, som en utomkroppslig upplevelse. Själva bröllopsceremonin höll på i ungefär sju eller åtta timmar men det var helt okej eftersom maten serverades under tiden ceremonin pågick och folk gick runt och pratade med varandra. Ungefär som en ceremoni och mottagning i ett.

Slutet av sommaren spenderade vi på vårt landställe och jag smorde in mig med hundens fästingmedel eftersom det inte finns något bra för människor. Jag fick inte en enda fästing efter det, och inte heller några bestående men.

Hösten bestod mest av konfunderade doktorer och en trött Johanna – anemin hade slagit till med dunder och brak och jag gick på regelbundna blodprov för att se hur blodvärdena låg. Till slut, efter många veckor på gränsen, sjönk värdena så lågt att det inte gick att dra på en blodtransfusion längre. Tur på sätt och vis tycker jag eftersom jag mår mycket bättre nu och mitt Hb aldrig sjönk under 100 efter det.

Efter ett år av självupptäckande och utvärderande går jag nu in i tvåtusennio med ett bättre självförtroende och självkänsla, men kanske framför allt med en bättre förståelse över vem Johanna egentligen är, och vad hon värderar i livet.

Nu har jag deltagit i en tävling hos tyskungen. Jag svarade på en fråga och motiverade varför just jag borde vinna en bok, Henrik Fexeus När du gör som jag vill; och jag använde mig av äckliga stackars-lilla-mig-metoden i min motivering.

”Jag lever ju på försäkringskassans minimiersättning för oss ungdomar med aktivitetsersättning, så jag har ju knappast råd att köpa boken. Men det betyder ju inte att jag inte behöver något att fylla mina dagar med. Och vad skulle vara bättre än att lära sig att få folk att göra som jag säger? Jag kan ju börja med att säga åt försäkringskassan att höja ersättningarna för oss halvdöingar. Lite kul borde man ju få ha råd med innan man kolar vippen. Snyft snyft.”

Inte nog med det, nu försöker jag också fjäska till mig boken genom att länka till tävlingen. Klicka nu på länken och delta i tävlingen ni också.

Blä, vad lågt jag har sjunkit. Men det skulle ju vara lite grymt att vinna boken.

Sitter här och tittar på efter tio. Malou intervjuar Anna Manteus som har skrivit boken kvartslivskrisen. En bok som handlar om hur unga människor går in i väggen, innan 30-årskrisen. Döma av titeln så borde jag ha haft den här krisen i ettan, när jag var typ 7 år eftersom medellivslängden för CF-patienter är ungefär 30 år. Men jag tror inte risken är så stor för en sjuåring att gå in i väggen, hur har en sjuåring en livskris? Jag hade garanterat ingen kris då, jag var mest orolig över att all tid jag spenderade i skolbänken betydde mindre tid för lek. Så jag slipper nog kvartslivskrisen – jag borde ha en pensionärskris eller något i den stilen.

SvD.se har skrivit en artikelserie om det här. Första delen kan du hitta här. Tragisk läsning må jag säga.