Citronfjärilen

När jag på nyårsafton skrev att jag skulle haft en årskrönika så blev jag lite sugen på att skriva en. Den här nyårskrönikan kommer inte att ta upp viktiga nyheter eller sportsliga framgångar som de flesta andra, den kommer att vara helt personlig och sammanfattande av mitt alldeles egna 2008.

Det var en något förvirrad Johanna som skålade in 2008 så för min del började året med en omvärdering; jag bestämde mig för att lägga min energi på det som var viktigt för mig och mitt välbefinnande, vilket jag inte hade gjort under 2007. Det ledde till att jag hittade mig själv på ett sätt som jag inte hade gjort innan, det låter klichéaktigt, men ibland kanske verkligheten är en enda stor klyscha. I samråd med försäkringskassan började jag studera några kurser socialantropologi på högskolan, jag läste bland annat om det tredje genuset i Samoa och maktrelationer vid biståndsarbete.

Jag blev faster för andra gången i januari till en liten flicka som ganska snabbt gick från att vara liten och nyfödd till att bli en knubbig liten bebis. Hennes blick fick mig att smälta, och det söta lilla smultronmärket på hjässan syntes tydligt eftersom vår släkt verkar producera barn som är blonda och näst intill flintskalliga tills de fyller fyra eller fem.

Under 2008 utvecklade jag ett sjukligt intresse för att baka. Sjukligt på så sätt att det nog aldrig är speciellt bra att vräka i sig massa sötsaker bara för att få baka nya samma sekund som de gamla har blivit uppätna. Jag bakade änglakakor, kladdkakor, sockerkakor – ja, allt som slutar på kakor – och lite matbröd också. Mitt minst lyckade bakprojekt måste nog har varit när jag och mamma skulle baka hamentashen lagom till den judiska högtiden purim. Jag hade hittat ett recept med apelsinjos i degen men den blev helt ohanterbar och det slutade med att vi hade massor av fruktansvärt fula kakor. Men, de gick åt i alla fall.

Jag läste bitterfittan och blev frälst – i boken alltså. Min port började strula, blev röd och ilsken så den opererades ut och några veckor senare sattes en ny in. Det stora huset som ligger femtio meter ner mot centrum brann för andra gången (första gången det brann var i augusti 2007) och vägarna runt omkring är fortfarande avstängda på grund av rasrisk nio månader senare.

Irena Sendler dog i maj 2008.

Jag fick uppleva mitt livs första och troligen också sista hindubröllop när min vän gifte sig med en kanadensare. Det var fest i fyra dygn och då var det här ett litet och kort bröllop, i Indien kan de tydligen pågå i två veckor. Jag åt hemkokt indisk mat som har fått mig att bli skeptisk till all indisk mat som serveras i restauranger. Godare mat får man leta länge efter, den var helt underbar, som en utomkroppslig upplevelse. Själva bröllopsceremonin höll på i ungefär sju eller åtta timmar men det var helt okej eftersom maten serverades under tiden ceremonin pågick och folk gick runt och pratade med varandra. Ungefär som en ceremoni och mottagning i ett.

Slutet av sommaren spenderade vi på vårt landställe och jag smorde in mig med hundens fästingmedel eftersom det inte finns något bra för människor. Jag fick inte en enda fästing efter det, och inte heller några bestående men.

Hösten bestod mest av konfunderade doktorer och en trött Johanna – anemin hade slagit till med dunder och brak och jag gick på regelbundna blodprov för att se hur blodvärdena låg. Till slut, efter många veckor på gränsen, sjönk värdena så lågt att det inte gick att dra på en blodtransfusion längre. Tur på sätt och vis tycker jag eftersom jag mår mycket bättre nu och mitt Hb aldrig sjönk under 100 efter det.

Efter ett år av självupptäckande och utvärderande går jag nu in i tvåtusennio med ett bättre självförtroende och självkänsla, men kanske framför allt med en bättre förståelse över vem Johanna egentligen är, och vad hon värderar i livet.