En kropp är det enda sättet att leva
En morgon, efter att ha spenderat natten med huvudet över en spyhink, kom mannen kryande tillbaka till sängen en timme efter att han hade stigit upp.
Magsjuka härjade i våra kroppar.
Vi spenderade dagen med delad håglöshet, tittandes på tv från sängen medan vi försökte lura i oss lite mat och drack läsk i massor.
Hela dagen funderade jag över en nyfunnen insikt:
Våra kroppar är fallna skapelser.
Ingens kropp fungerar som den ska för alltid.
Det här året har varit dränkt i kroppsliga utmaningar, både mina egna och andras. Mannens mamma har opererats för hyperparathyreoidism och hans pappa har tagit bort hudcancer. Mannen själv bestämde sig för att ramla ner för trappan och en av mina vänner har haft väldiga problem med körtelbuk. Min brors familj spred en rad dagisåkommor mellan varandra och när jag ringde på min brorsdotters födelsedag lät det som om det var min bror som hade CF och inte jag.
Det har slagit mig, under årets gång, hur sköra våra kroppar egentligen är. Är insikten att ingenting vara för evigt priset vi betalar för att över huvud taget ha en kropp att uppleva livet med?
Allt bryts ner. Livet. Vitaliteten. Hälsan.
Jag skriver det här klockan halv fem på morgonen, medan jag sitter inlindad i mitt täcke på sängen och inhalerar. Efter en lång natt av vridande och vändande, många vakna stunder och utan att kunna hitta en position som tillät mina lungor att syresätta min kropp tillräckligt, så jag gav upp och blandade ett hopkok av mediciner i min inhalator.
För ett tag sedan transporterades jag de långa korridorerna från mitt sjukhusrum för att mäta min lungfunktion. Det var precis innan jag skulle bli utskriven och när jag blåste i spirometern kändes det att det inte gick så bra. Mina blås den dagen var inte bättre, till och med sämre, än vad de var månaden innan. Jag blev utskriven, men utan någon verklig förbättring.
Det var inte första gången det hände.
Likväl:
tittar jag i spegeln och ser min kropp reflekteras. Jag känner att täcket värmer mina ben och hör det stilla pysandet av inhalatorn i nattystnaden.
Och jag vet (åtminstone intellektuellt) att jag behöver min kropp.
Kommentarer