Jag är så utmattad just nu att jag knappt vet vad jag heter, men för att bloggen inte ska tyna bort helt tänkte jag dela med mig av en favorit. Förhoppningsvis orkar jag pussla ihop lite ord till boggen under helgen.
|
||||
|
En av mina abosluta favoritpoeter är Jackie Kay. Jag vet inte om det är hennes passion; hennes sökande efter, eller kanske snarare diskuterande runt, sig själv som får mig att upptäcka ett hav av känslor inom mig när jag läser hennes ord. Eller så är det hennes rytm, så underbart härlig. Musik. Man kan både läsa och lyssna till några av Jackie Kays dikter hos poetry archive. Jag skulle rekommendera att börja med Old Tongue eller Brendon Gallacher. En annan favoritpoet är Paul Muldoon. Jag blev helt överlycklig när jag upptäckte att han hade läst in en av sina dikter tidigare i år – hoppas det kommer mer. När jag satt och läste i Jan Olssons diktsamling ”Europa – Dikter” så kom jag att tänka på det här dagboksinlägget som jag skrev för en herrans massa år sedan. Jag slås alltid av det underbart vackra men samtidigt så otroligt sköra fjärilarna som dyker upp på våren, speciellt de gulgröna citronfjärilarna. Den här förmiddagen har gått i feberns tecken. En morgon då det mesta känns omöjligt, och större delen har spenderats antingen i sängen eller duschen. När jag gick hem efter första timmen av dagens föreläsning, var min blick glansig och suddig, så som den kan bli när man har på tok för hög feber för att ens försöka sig på något annat än att dricka kycklingbuljong. Det ljust gröna vårlandskapet och den blåa himlen såg overkliga ut, lite glänsande, medan jag gick upp för backen till tågstationen. Vilken annan dag som helst skulle jag ha njutit av det fina vädret, eftermiddagssolen, de vita molnen, träden och gräset. Idag var njutningen dämpad, jag kunde bara suga upp en liten del av allt det vackra runt omkring mig. Men då, medan jag kämpade mig upp för backen, fladdrade en liten gul fjäril förbi mig. Bara ett andetag av gult och sedan var den borta. Men det räckte. Under den korta stunden kände jag hur mitt hjärta lättade lite, min blick var klar för bara en kort sekund. Jag satte mig på tåget och åkte hem med ett leende på läpparna, trots att de var torra och spruckna av febern. Köpenhamn Den 11 augusti 1972 Några av oss - Jan Olsson Jag har roat mig med att skriva lite pseudohaiku på sistone. Jag har aldrig intresserat mig för haiku förut, men så fick jag en länk från en vän med en samling underbart skrivna haiku – jag blev såld; av sättet språket används, metaforerna, vändningarna och intensiteten. Och det på bara tre rader, sjutton stavelser. Jag vill lära mig! Men än så länge blir det inte mycket annat än sammanhängande ord uppdelade på fem, sju och fem stavelser. Övning ger färdighet, visst är det så? Nu till något helt annat. Tidigare i veckan tappade jag en melaminmugg i vårt badrumshandfat. Det sprack! Inte muggen alltså, utan handfatet, precis som om det vore gjort av rispapper. Så i morgon bär det av till Ikea för att hitta ett nytt, och som det ser ut just nu har vi två alternativ.
Dessa två alternativ kan dock snabbt ändras till två helt andra alternativ eller inget alternativ alls – och då måste vi åka runt till alla badrumsaffärer inom 20 mils radie för att inventera. Mannen fick nog lite panikångest när han insåg detta.
Långsamt, men beredvilligt En gång beskuren för tidigt Minnet av tidigare blomstring och Men ärret kommer finnas kvar Det skulle ha varit ett till stycke här, men sju minuter är sju minuter och inte nio minuter, och det stycket förblir en idé i mitt sinne. Idag kommer bilden från gothicburg. ❧ I beskrivningen till den här bilden har fotografen lagt in första stycket från en dikt skriven av Oscar Levertin som jag tycker är värd att citera i sin helhet. Lägg icke blommor, band och fransar Så gjorde fädren, de som jagats Där den förtröttade fått somna där ej med sommarns löften gäcken
ibland är mina tankar Idag kommer bilden från Tony the Misfit. Det är väl ingen hemlighet att jag gillar poesi och prosa. Jag är inte poetiker, eller ens speciellt kunnig, inte heller har jag en exklusiv smak som ingen annan förstår sig på. Jag är inte kräsen, jag hänger inte upp mig på versmått eller rim, men jag vill ha känslor; jag vill att det ska gå rakt in i hjärtat. Hafiz går rakt in i mitt hjärta.
Det var mannen som fick upp ögonen på mig för denna sufier som ibland är orsaken till att tårarna strömmar ner för kinderna, och för det är jag evigt tacksam. Det är en helt ny värld som öppnar sig när jag läser Daniel Ladinskys översättningar av Hafiz och jag kan inte annat än undra hur storslaget det skulle vara att kunna läsa dikterna på persiska. Så i sommar, om jag inte sitter och läser något av Imre Kertész, vet ni vad jag fördriver tiden med på stranden. Tur att solglasögon är en accepterad accessoar så att jag kan dölja mina röda och tårfyllda ögon. Write a thousand luminous secrets |
  
|
|||
|
Copyright © 2010 Citronfjärilen - All Rights Reserved |
||||
Kommentarer