Jag vet att jag inte borde bry mig, att jag bara borde låta idioter vara idioter och vara tacksam över att jag bor i Sverige. Men ibland är det lättare sagt än gjort.
Det hela började på facebook när den här statusraden spred sig som en löpeld. Antagligen som ett stöd för Obamas hälso och sjukvårdspolitk.
No one should die because they cannot afford health care, and no one should go broke because they get sick. If you agree, post this as your status for the rest of the day.
En självklarhet för oss i Sverige, att vi inte ska behöva begära personlig konkurs om vi skulle råka få cancer eller någon annan dyr sjukdom. Verkligheten ser inte ut så i USA, och det vill Obama nu sakta men säkert ändra på men långt ifrån alla tycker att det är bra. De tror att folk kommer missbruka systemet, som om sjukdom är något man väljer att få. Som om man vill vara sjuk.
”Vad bra, nu är sjukvrden gratis, då ska jag skynda mig att få cancer. Det är min högsta önskan här i livet förstår du, så att jag kan kosta samhället lite pengar.”
Eller.
”Nu när sjukvård är gratis älskling, ska vi inte skaffa barn och på något sätt se till att det får CF.”
Helt absurt.
Kommentarerna till dessa trådar på facebook är allt annat än sympatiska och kan se ut så här:
”I think they should be willing to pay for treatment if they need it. Nobody should expect a handout.”
”Healthcare is a privilege, not a right. Pay for med school and you might get a say.”
Majoriteten av de här kommentarerna kommer från människor som intalar sig själva och andra att de är goda kristna. Kristendomen. Religion som sätter Jesus i centrum. Mannen, Guds son, som levde för att hjälpa andra, botade sjuka, både gratis och på sabbaten. Som hjälpte de fattiga och var förlåtande.
Jesus lät inte människor lida för att de inte föddes med en silversked i munnen.
Allt jag känner är att mitt liv skulle inte vara mycket värt i deras ögon, antagligen skulle det vara bäst för alla om jag bara dog – det skulle bli mycket billigare så. Hypokritiska jävla kristna Amerikaner som tror att de lever så goda liv när de i själva verket bara tänker på sig själva och skiter i alla andra. Väldigt Kristuslikt, eller hur?
Sist jag skulle köpa schampo och balsam råkade jag köpa två flaskor balsam istället, så idag tog jag mig för att byta den ena flaskan mot schampo eftersom det kan vara ganska bra att ha om man vill ha rent hår.
Framför mig i kön stod den en svart muslimsk kvinna i slöja som prata bra svenska men med ganska stark brytning. Kassörskan verkade vara på ganska vresigt humör, inte så att hon var direkt otrevlig, utan mer lite kort i tonen och otålig som om hon ville skynda på kvinnan framför mig. Jag ställde in mig mentalt på att bli otrevlig bemött eftersom mitt kvitto till råga på allt var näst intill oläsligt (det hade svartnat av någon konstig anledning, men det är en helt annan berättelse). Men när det blev min tur var kassörskan helt plötsligt på ett strålande humör.
Jag försöker att inte dra några slutsatser om att kassörskan medvetet eller omedvetet privilegierade mig för att jag är svensk, vit och utan religiösa attribut, men det fick mig att bli akut medveten om de vardagsprivilegier jag kan dra nytta av som just en vit heterosexuell svenska. Jag tycker att det är förskräckligt, inte bara för att det förekommer, utan för att det förekommer nu, i dagens så kallade jämställda samhälle. Vi svenska är väldigt duktiga på att prata om hur jämställt vårt samhälle är; men är det inte också dags att iscensätta denna jämställdheten i praktiken?
Det gäller ju inte bara språkkunskaper, etniskt ursprung och sexualitet; vi har fortfarande mycket att jobba på när det kommer till kön eller genus och funktionshinder, och säkert mycket annat som jag inte uppfattar eller är medveten om.
Jag vill på inget sätt försvara det övervåld Israel har använt i Gaza. Men …
Jag tycker att det känns lite missvisande att man i medierna kan läsa så mycket om hur barbariska och hemska Israelerna är, men inte alls lika mycket om hur Hamas beter sig. Det nämns med kanske en eller två meningar om hur Hamas gömmer sig hos de civila, i skolar och sjukhus. Tar skydd bland barn och använder dem som mänskliga sköldar. Vi får inte heller läsa om hur Hamas ökar sin beskjutning mot Israel under de timmar som den Israeliska militären (med diskutabel framgång) har haft vapenstillestånd av humanitära skäl. Jag undrar också om vi kommer att få höra talas om de åtta raketer som landade i Be’er Sheva minuterna efter det att Israel hade påbörjat sin vapenvila. Jag tror att man måste komma ihåg att varje publicering innebär ett val av fakta och vinkling. Ingenting man läser innehåller all fakta som behövs för att få ett rättvis bild av det som händer. Ingenting är opartiskt.
Jag tycker också att det är fruktansvärt att en svensk-judisk vän till mig har blivit hotad av både svenskar och palestinier – bara för att hon är judinna. Vad har hon med konflikten att göra? Hon är inte ens positiv till Israels handlande i Gaza, ändå är hon ansvarig för det som sker. Bara för att hon inte är svensk-kristen. Ska alla kulturellt kristna ta på sig ett kollektivt ansvar för allt ont den kristna världen står för? Ska alla kulturellt kristna behöva ta ansvar för Bushs handlande i Irak, vare sig man stödjer honom eller inte? Bara för att man firar Jul och inte Chanukkah eller Ramadan.
Jag tror att det är viktigt att komma ihåg att det här inte är en konflikt mellan muslimer och judar, inte ens mellan den palestinier och israeler. Det här är en konflikt mellan Hamas och Israels politiska ledning och militär. Det är en konflikt som långt ifrån alla muslimer, judar, palestinier och israeler stödjer.
Jag brukar inte tycka om tv4:s sensationsdokumentärer, men jag kunde inte hålla min nyfikenhet borta från kvällens dokumentär barn med vapen i USA. Jag tycker att det är mycket märkligt att rätten att bära vapen är så helig för amerikanerna att de är berädda att offra de 3000 barn som dör i vapenolyckor varje år. För mig är det helt oförståeligt. Dessutom avfyras de här vapnen som de har för ”sin egen säkerhets skull” mycket oftare mot familj och vänner än mot inkräktare.
Jag kan inte förstå – än hur mycket jag vrider och vänder på det. Jag tänker att det måste vara kulturellt, men förstår inte att ett av de mest inflytelserika länderna i världen inte försöker sätta ett gott exempel och värdera det mänskliga livet mer än de gör.
Jag fick e-post av en vän som bor i Be’er Sheba i södra Israel för bara några minuter sedan, och det var hjärtskärande att läsa. Hon skriver att IDF har gått ut med att alla i området där hon bor måste kunna ta sig till ett skyddsrum inom en minut utifall larmet går.
We don’t have one. We’ll be hiding in the kitchen, should an attack occur, seeing as it’s the safest room in our flat. There are two bomb shelters on our street, but given the fact that I can’t run and that we have two cats to grab and stuff into carriers before we go, there’s no way we’ll make it in 60 seconds. My suggestion is that if an alarm sounds, John should haul ass to the shelter and I’ll be in the kitchen with the cats, but he rejected it (then again, if he were currently disabled and had to stay home in the case of an attack, I wouldn’t leave him either).
Jag tänker inte ta ställning om det är israelerna eller palestinierna som är de värsta rötäggen, men det känns i hela själen när man har en vän mitt i konflikten som inte kan ta sig till ett skyddsrum. Hemska bilder blixtrar framför ögonen; de bilder jag har sett i tidningarna och på tv men med min vän som sårad istället för något anonymt ansikte jag inte behöver knyta an till. Jag kan inte heller undgå att tänka på hur hon vet vilket rum i hennes hus som är säkrast när missilerna faller, något jag aldrig ens har behövt ägna en tanke.
Just nu känns alla dystra nyheter om lågkonjunkturen som har tagit vårt avlånga land i sina klor väldig blek i jämförelse med rädslan för att VMA-larmet ska ljuda.
Det första jag gjorde när jag vaknade i morse var att kolla valresultatet. Obama vann. Lättad kunde jag somna om igen.
Nu när jag har vaknat till på riktigt har jag haft tid att läsa lite mer noggrant, och till min förfasa läser jag att Kalifornien röstade ja till proposition 8. Jag mår illa. De fick en chans att göra något bra, att minska diskrimineringen och att skapa jämlikhet. Men de tog den inte och jag gråter en smula.
I morgon vaknar vi nog (förhoppningsvis) upp till en värld som ser en aning annorlunda ut, och med andra förutsättningar än vad den har idag. Ja, jag tänker på det val som är i full gång i USA just nu. Eftersom min man är amerikan har det här valet satt tonen på det mesta hemma hos oss de senaste månaderna. Frågan som har orsakat mer tumult för min man är nog inte vem som blir USA:s nästa president, utan Proposition 8 i Kalifornien. För honom är det självklart hur han ställer sig i den frågan; men han har både släkt och vänner som aktivt arbetar för att Prop. 8 ska gå igenom, vilket har varit en betydande påfrestning för honom.
Det har varit jobbigt att behöva se den person jag älskar över allt annat så nedtyngd av trångsynta människors tankar och åsikter. Åsikter som inte grundar sig i något annat än fördomsfulla religiösa värderingar. Religiösa samfund lägger sig i och tycker att alla, vare sig man är kristen eller inte, ska leva efter deras värderingar. Det är skrämmande. Religion och politik bör inte blandas. Extremsituationen av den blandningen kan vi se i bland annat Iran. Är det verkligen det vi vill sträva efter?
Nej, politiken bör förbli sekulär.
Sprid ordet:
Lite kort
Citronfjärilen är en blogg om mitt liv. Jag skriver om det tunga och det lättsamma, det glada och det ledsamma. Jag försöker skriva öppet men ändå behålla min integritet, det är en balansgång som jag lär mig mer och mer om för varje inlägg jag skriver.
Som så många andra bloggar har jag delat in mina inlägg i olika kategorier och etiketter. Allmänt, CF och hunden används för att kategorisera blogginlägg om mitt vardagsliv, och kan väl tyckas vara ganska självbeskrivande. Patientologi är en serie texter om hur det kan vara att leta sig igenom sjukvårdens labyrint och att leva med en kronisk sjukdom. Sju minuter ett skrivprojekt som från början återkom varje måndag men nu kommer de här inläggen väldigt sporadiskt, och tisdagstema är ett fotoprojekt som förgyller en del av mina tisdagar.
Kommentarer