Smärtan i att älska

Jag skrev det här förra veckan, men av någon anledning publicerade jag det inte då. Så jag gör det nu istället.

Jag la på telefonen och grät ett par tårar. Jag tycker inte om att vara skild från min man. Det är svårt att sova, svårt att le, till och med svårt att tänka ibland. Mer än något annat, när jag lägger på telefonen och placerar den på sängbordet, vill jag bara kura upp mig mot honom hemma i sängen.

Jag skulle inte ens bry mig om han tog mitt täcke eller rullade över på min sida av sängen under natten.

Det här är det smärtsamma med att älska: då man måste säga att nog är nog och bege sig till sjukhuset för att läggas in. Då man måste spendera dagarna ensamma och ofta får nöja sig med att höra hans röst på telefonen (ett väldigt dåligt substitut för att höra den på riktigt). Då det inte blir några långa kvällskonversationer tills vi båda är så trötta att vi inte kan prata längre.

Men trots all smärta, och trots all frustration, så är jag tacksam att få älska. Jag är tacksam att få ge mitt hjärta, även när det innebär att jag måste vrida och bända det. Jag är glad att ha mitt liv hoplänkat med en sådan underbar man, trots att det gör det så mycket svårare att vara skild från honom.

Ikväll lär jag mig att tillåta smärtan att vara en del av den mycket större skönhet som kärleken är. Bejaka att det är en välsignelse att känna den här smärtan, för det betyder att mitt liv är rikt i det som verkligen betyder något: kärleken.

Sprid ordet: Post to Twitter Post to Facebook

Magiska bubblor

Är det bara jag som ibland blir så kär i bakgrunden på min dator att jag helst inte vill öppna några fönster? Som just nu, när jag använder en bakgrund gjord av Irma som skriver och illustrerar serien om Imy . Jag blir bara så glad, nästan sådär pirrigt nykär.

imy_magic-bubbles

Sprid ordet: Post to Twitter Post to Facebook

Livshistorieintervju

Det är ett sammandrag från en telefonintervju jag gjorde för ett skolarbete förra året, det var minst sagt knepigt att sammanfatta en nästan två timmar lång intervju med 500 ord. Jag hade tänkt att publicera det här inlägget i samband med den här videofilen , men det blev inte av eftersom jag glömde att fråga om tillstånd att lägga upp det här på bloggen samtidigt som jag frågade henne om videoklippet. Det här är Evas, som jag kallar Mirjam i sammandraget, berättelse:

Mirjam kommer inte ihåg när hennes kamp med cystisk fibros (CF) började, men hon kan föreställa sig att det var skrämmande för hennes föräldrar.  När hon var ett år gammal, efter ständiga förkylningar och dålig viktuppgång blev hon diagnostiserad. Samtidigt som hon lades in på sjukhuset blev Mirjams föräldrar instruerade i hur de bäst skulle ta hand om henne, sjukgymnastik flera gånger om dagen och massor av mediciner.

Mirjams uppväxt var ganska normal säger hon själv samtidigt som hon ställer sig frågan om vad normal egentligen betyder. Hon utvecklar svaret med att hon kunde göra samma saker som hennes kompisar även om livet tedde sig lite annorlunda i och med de många behandlingarna; men samtidigt som hon blev äldre kom också infektionerna tätare och hon behövde mer och mer intravenös antibiotikabehandling. Hon lät dock inte det stoppa henne från att göra det hon ville, utan bestämde sig för att flytta hemifrån och börja läsa drama på universitetet. Hon älskade friheten, hon kunde helt och hållet leva sitt eget liv utan att någon lade sig i vad hon gjorde, i alla fall första månaden – ”sedan fick jag körtelfeber” säger hon med ett skratt ”för mycket pojkar helt enkelt.”

I januari 2005 under en skidresa med familjen föll Mirjam så illa att hon bröt sitt bäckenben. Tidigare hade hon använt motion som sjukgymnastik, men i och med att hon helt plötsligt inte kund gå under tre månader försämrades hennes hälsa drastiskt. Universitetsstudierna blev allt svårare att klara av och efter juluppehållet nästan ett år efter fallet återvände hon inte tillbaka utan stannade hemma hos sina föräldrar. De kommande månaderna blev hon utvärderad för en lungtransplantation, en jobbig och känslosam process för både henne och hennes familj. Hon beskriver att enda anledningen man kan utsätta sig för en transplantation är att man ”vet med både hjärta och själ att utan nya lungor så är graven det enda alternativet.” Mirjam återkommer ofta till att hon anser sig själv som väldigt lyckligt lottad eftersom hälften av alla som väntar på nya lungor dör innan det där efterlängtade samtalet från transplantationskoordinatorn kommer; många måste vänta ett eller två år, kanske mer. Mirjam behövde bara vänta ungefär ett halvår.

Livet efter transplantationen har inte varit en dans på rosor, det finns mycket som kan gå fel. Mirjam har haft många infektioner men förskonats från bortstötning av organen, men trots risken för komplikationer ser hon positivt på livet nu. För första gången på mycket länge känner hon att hon är sin ålder. Innan har hon känt sig mycket äldre på grund av begränsningarna CF införde i hennes liv, eller mycket yngre på grund av hur beroende hon har varit av sin omgivning. Hon berättar också om allt hon har kunnat åstadkomma trots att det bara har gått 6 månader sedan operationen. Hon håller på att avsluta sina studier, och i juni har hon sin sista tenta. Hon tränar dessutom för att springa ett tio km långt lopp i ära för sin donator och dess familj. Hon säger att hon kanske måste gå lite ibland, men hoppas ändå att hennes donator kan sitta på ett moln däruppe och stolt titta ner på hur bra dess lungor fungerar i hennes kropp.

Sprid ordet: Post to Twitter Post to Facebook

En guldgruva

Ganska ofta är facebook rätt tråkigt (facebook har blivit rätt kul sedan jag skrev det här) . Det dyker upp lite bilder från avlägsna bekanta som man egentligen inte är så intresserade av, och folk uppdaterar sin status. Jag kan fundera på varför jag egentligen spenderar så mycket tid där när jag skulle kunna läsa boken jag lånade från bostadsrättsföreningens bibliotek nere i tvättstugan istället.

Men så helt plötsligt dyker det upp en guldgruva eller två, helst sker det på samma gång så man blir helt överväldigad av alla godbitar facebook helt plötsligt står för. För inte kan man väl kalla den här bilden av min man för något annat än en guldgruva?

old

Tänk dig sedan ett helt album upplagt av mannens kusin med liknande bilder och spydiga kommentarer. För det är de bra på, mannens kusiner, att ge varandra spydiga kommentarer. Eller vad sägs om den här bilden på de tre äldsta syskonen av sju, som ledde till följande kommentarer:
-I love this picture! We were so happy until all the other kids came along.
-Yeah Life was good back then.

mean

Sprid ordet: Post to Twitter Post to Facebook

Vilket fint tack

Jag har en vän som håller på med scrapbooking och jag hänger gärna på eftersom det är roligt att klippa och klistra. Jag har lärt mig en hel del saker av henne, som att hänglar och stänglar stämplar är "a huge deal" inom scrapbooking-sverige. Så när det damp ner ett kort i brevlådan för ett tag sedan som var blommigt, välgjort och mycket fint trodde jag så klart att det var "Pysslan" som hade skickat det. Men det var något som inte stämde, för det första såg det inte ut som ett Pysslankort, trots att det var prytt med hänglar och stänglar (tror jag); för det andra var det inte heller postat från rätt ställe för att vara ett kort från henne.

Det visar sig att det inte bara är Pysslan som skickar superfina kort till mig. Det här fina kortet som jag fick för kanske ett par veckor sedan kom som ett tack från Malin för att jag hade hjälp henne lite med bloggen.

Sprid ordet: Post to Twitter Post to Facebook

Kärt barn har många namn

Skrivet 21 nov 2008.

Port-a-cath. PAC. Port. Venport. Dosa. Ja, det finns säker massvis med andra namn på denna lilla finurliga uppfinning.

Jag har haft ett antal portar genom årens gång. Det finns många anledningar till att man måste byta porten som jag inte tänker gå närmare in på här, utan jag tänkte istället skriva om hur trångsynt, cynisk och oförstående jag kan vara.

Jag har stött på en del cancerbloggar (internet verkar krylla av dem), och cancerpatienter har inte sällan också portar. Det jag har förundrats över är varför det verkar vara så förknippat med smärta och obehag att få en nål satt när min upplevelse är att det i själva verket inte gör speciellt ont (men det är klart, allt är relativt). Vad jag kan komma ihåg har jag aldrig använt emla – varför skulle jag göra det när jag inte upplever att det gör ont? Jag läser och tycker att det hela blåses upp oproportionerligt mycket; och då kan man med all rätt fråga sig "Var finns min empati?"

Jag tror att den försvann i och med att porten blev en del av min kropp, i och med att det känns onaturligt att inte ha en; när nålsticken blev lika naturliga som att plocka ögonbrynen. Det irriterar och förbryllar mig att jag inte kan ha mer förståelse, att jag inte kan sätta mig in i hur det kan kännas för andra. Jag vill ju ha förståelse från andra när jag inte kan springa upp för trapporna. Tänk om alla skulle tänka "trappor är väl ingen konst" och förvänta sig att jag ska känna precis likadant inför den där stegvisa höjdskillnaden? Då skulle jag få problem.

Ja, varför tar vi inte bort alla hissar när vi ändå håller på?

Jag hoppas att jag kan känna lite mer empati i fortsättningen. Jag vill inte vara en cynisk bitch, jag vill kunna visa empati även om jag inte kan förstå.

Där är skönheten, under mitt högra nyckelben – men just det där exemplaret är borttaget och den nya sitter på min vänstra sida. Och shit hur jag såg ut i håret.

Sprid ordet: Post to Twitter Post to Facebook

En dag för länge sedan

Johanna, mannen och hunden i sovrummet någon gång mitt på dagen.

Johanna: [indirekt till mannen] Det är lugnt Motley, vi ska byta till rena lakan idag.
Mannen: Why?
Johanna: För att vi har haft de här i typ två veckor nu.
Mannen: So what?

Det här är egentligen inte alls roligt, men mannens kommentar kommer så plötsligt och oväntat att både han och jag blir paffa; jag tappar hakan och han tittar på mig och börjar gapskratta när han ser min reaktion. Så jag kände mig manad att dela med mig lite utav vår vardag igen.

Sprid ordet: Post to Twitter Post to Facebook

Blödande lungor

Jag tror att ni är många som har förstått att gårdagens sju minuter handlar om en vän som har dött. Min vän fick en jättestor blödning i lungorna, så stor att det till slut inte fanns något att göra. Att hosta blod är skrämmande, speciellt om det är en stor blödning. Jag ska försöka mig på skriva lite om en av mina blödningar.

Jag kunde känna det nere i lungorna, det där bekanta bubblandet som inte kan orsakas av slem. Jag försöker att hålla mig från att hosta tills jag tagit mig till köket. Håller andan medan jag letar efter en bunke att hosta upp i, jag har fått det inpräntat hur viktigt det är att ha en uppfattning om mängden. Det är helt omöjligt att ens gissa utan att mäta upp det. Men det går inte, jag hostar i diskhon. Rött, varmt blod. Inte mörkt som det blod man ser när man tar blodprov, utan syrerikt klarrött blod. Det är inte naturligt och jag börjar kvälja. Efter ett tag återfår jag lugnet och tar fram min blåa volymmarkerade bunke.

Jag sätter mig på golvet och känner hur det bubblar igen, den här gången hostar jag i bunken och ser hur hela botten fylls med blod, mitt blod. En liter blod senare vet jag inte hur länge jag har suttit där. Det känns som en timme, kanske två; men det skulle lika gärna kunna vara tre eller fyra. Det enda jag vet är att jag har spenderat något som känns som en evighet med känslan av att jag kommer drunkna i mitt eget blod, att inte kunna ta normala andetag genom det tjocka men ändå så tunna och oberäkneliga blodet.

Blodet avtar i mängd och till slut känner jag mig ganska säker på att det har slutat blöda.

Jag letar reda på telefonen och ringer till min bästa vän (Mannen var i USA och mina föräldrar och syskon bor alla flera timmar bort), Miss Golightly. Inget svar. Jag provar hennes pojkvän. Inget svar. Medan jag ligger där på soffan och överväger att ringa hennes pappa ringer telefonen, och fem minuter senare är Miss Golightly här tillsammans med sin pojkvän. De tar reda på blodet och kör mig till akuten.

Det är inte bara den som är sjuk som har det jobbigt, jag skulle till och med vilja påstå att det är värre för de som står vid sidan och tittar på. Som sjuk har jag ju trots allt någon sorts kontroll över hur jag mår, på det sättet att jag vet hur trött jag är, jag vet hur ont jag har och jag vet hur jobbigt det är att andas. De som står vid sidan vet inte, de kan bara ana utan någon som helst kontroll över läget. Att dessutom klara av att behålla lugnet när man blir inslängd i en situation där det sår en bunke med blod på köksbänken är beundransvärt.

Jag försöker förklara för receptionspersonalen att jag faktiskt har hostat en liter blod, men de tror nog inte riktigt på mig. Jag är hög på adrenalin och tycker att jag mår ganska bra, så förutom att jag är lite blek så märks det nog inte på mig att jag faktiskt är ganska risig. De försöker förklara att det oftast ser ut som mer än vad det är, och jag försöker förklara att jag har hostat i en bunke och det mätte upp till åtminstone en liter.

Det som händer sedan är en mycket lång berättelse som egentligen är ganska ointressant, men en smula traumatisk.

Eftersom jag vet hur det känns att ha en stor blödning så kan jag inte sluta tänka på hur rädd och panikslagen min vän måste ha varit. Att hosta så mycket så snabbt att hjärtat inte hänger med och att kämpa efter andan genom blodet. Förstod hon?

cimg3067

Tillägg: Det är ovanligt att hosta så mycket så plötsligt att man dör. Det är ingenting jag är speciellt oroad över, för trots att jag har haft stora blödningar så har de aldrig varit så plötsliga.

Sprid ordet: Post to Twitter Post to Facebook