Av Johanna, den 18.01.10%
Jag mediterar. Kanske inte så ofta på sistone, men periodvis har jag gjort det väldigt ofta, och det har verkligen hjälpt mig med både smärta, ångest och mörka tankar. Hela dagen har jag gått runt och försökt formulera ett inlägg om mina erfarenheter men det låter antingen bara flummigt eller så slår det över till pretentiöst. Hur skriver man om att visualisera att man förlöser andra människor från smärta utan att det låter som om man tror att meditation är lösningen på världens alla problem?
Jag ska dock inte ge upp. Förhoppningsvis kommer jag att efter en natts vila och med nya fräscha ögon kunna få ordning på min tankar och ord.
Och anledningen till att jag skrev om det nu? Ja, för att jag inte ska kunna bara skita i det hela.
Av Johanna, den 15.01.10%
Jag är en sådan där människa som ger massa nyårslöften, och ofta så bryter jag dem också. I år så var ett av mina löften att skriva något varje dag, för att utveckla min kreativitet, mitt sätt att gestalta och återge detaljer, men kanske framför allt för att utveckla min berättarröst. Tanken var att jag skulle öva på allt det här genom att skriva dagbok varje dag. Det har gått sådär, jag har skrivit mycket mindre än jag hade velat och vi är bara femton dagar in på det nya året.
Man skulle kunna tro att jag sitter här och förbannar mig själv över detta misslyckande; men det gör jag inte. Skrivandet kom nämligen inte som första prioritet på min löfteslista, det gjorde min hälsa. Jag har lovat mig själv att ta hand om min kropp på flera olika plan. Först på listan kommer att jag inte ska slarva med mina matsmältningsenzymer; att jag inte ska tänka ”men det är bara ett litet kex” för det är ju sällan det blir bara ett kex, och inte heller höfta med antalet enzymer. Här har jag lyckats ganska bra tycker jag, och surprise surprise, min mage fungerar mycket bättre.
Jag skulle kunna gå igenom hela listan, men oj vad tråkigt det skulle bli för er, men det handlar om att inte dela upp mediciner i ”sådana som gör att jag kan andas och håller mig vid liv” och ”sådana som gör att jag långsiktigt mår bättre (till exempel vitaminer)” – man behöver inte vara hjärnkirurg för att räkna ut vilka jag tenderar att slarva med ibland. Resultatet ser i alla fall ungefär lika ut för alla punkter. Mindre slarv från min sida. Jag skulle vilja säga att det drastiskt har förbättrar min hälsa, men det är lite tidigt att dra några slutsatser. Det kan ju också vara så att min hälsa inte förbättras alls av det här, det är ju en progressiv sjukdom trots allt.
Sista delen av mitt hälsolöfte är att jag ska försöka bygga upp lite bättre grundstyrka, och här har jag lyckats riktigt bra de femton första dagarna av det här året. Jag kanske berättar lite mer om det någon annan gång.
Snart så hoppas jag att kunna ta tag i mitt skrivarlöfte också.
Av Johanna, den 26.12.09%
Det har varit väldigt dåligt med ordknåpande på den här bloggen på sistone, bara sju inlägg i december (det här är det åttonde), och sist jag skrev sju minuter var den 21 oktober när jag skrev om höstvind, patientologi har jag inte skrivit om sedan augusti då jag skrev till mina medmänniskor.
Men, jag har inte slutat skriva helt och hållet, orden har bara tagit lite annorlunda karaktär den senaste tiden och passar bättre i min dagbok än på internet. Jag önskar att jag var en av dessa bloggare som orkar dela med sig av allt, eller i alla fall väldigt mycket, men jag tror aldrig att jag kommer att kunna bli sådan. Jag behöver min egen sfär, jag behöver processa mina tankar, mitt liv innan jag delar med mig av det. Jag föredrar till och med att åka till läkarbesök alldeles ensam av just den anledningen – jag hinner fundera lite över all information och ligger på så sätt steget före när jag väl ska berätta om det. Jag tror att det har med mitt kontrollbehov att göra, om jag ligger steget före så har jag lite mer kontroll över situationen.
Jag har i alla fall 2010 års skrivarkalender i min hand och med den som motivation så hoppas jag att kunna skriva lite texter som inte bara passar i dagboken; för kontrollbehovet lär jag nog aldrig släppa på.
Av Johanna, den 04.12.09%
Först och främst måste jag be om ursäkt för eventuella stavfel och dåligt upplägg. Jag har nämligen inte tillgång till min dator just nu, så jag bloggar från min telefon.
Den här dikten, som är inspirerad av Sofias bloggtema (här borde ja länka, men det var ju det här med att blogga från telefonen; det finns en länk i inlägget före det här) den här veckan, skulle egentligen ha varit en sonett. Den som inte har något bättre för sig kan ju räkna stavelser. Det hela föll på att jag inte riktigt fick till en bra ordföljd eller rim, så jag gjorde om den till fri vers. Jag är egentligen inte så förtjust i att skriva på fri vers annat än när jag skriver sju minuter, vilket också betyder att jag känner sådär inför den här dikten.
Det kanske kan kännas lite långsökt att skriva om längtan efter ett barn. Det var Sofias frågeställning om blod är tjockare än vatten som inspirerade – för visst är det så att sydkonbarnen är lite sötare och lite snällare …
Drömmen om hjärtslag
Jag kommer stå en dag
barfota under himmel blå, och jag kommer
känna dig med bara ett
lager hud som skydd.
Du kommer vara mig men inte alls jag.
Och en dag kommer du springa till mig med
leriga händer,
dra i min tröja och
lägga ditt huvud varmt där
mellan min hals och axel.
Du kommer vara min men inte alls mitt.
Och idag är inte den dagen, men
jag känner dig tätt intill mig
och jag skulle använda ord som beundran, men jag
tänker inte på mig, jag tänker på dig.
Du är helt och hållet kärlek.
Av Johanna, den 02.12.09%
Känner mig lite sliten.
Jag fösöker knåpa lite på en dikt som jag skulle kunna använda till veckans bloggtema. Jag fick inspiration när jag läste att Sofia hade fått dålig respons den här veckan. Jag vet inte hur jag ska ställa mig till de ord jag har fått ner på papper som, om jag ska vara riktigt ärlig, nog håller lägre standard än många av mina sju minuter. Ibland vill man mer än vad man orkar. Samtidigt så kommer man ju aldrig få någonting skrivet om man inte sätter sig ner och faktiskt skriver. W. N. Herbert har sagt det här väldigt kloka om inspiration:
One of the problems that people set themselves when they are beginning to write is
they assume that they must be inspired. And inspiration – there’s a kind of grand notion that
says it’s like almost divine wind; the great flatulence of god which must pass through people
in order for them to put pen to paper at all. But of course, you know, in order to put pen to
paper at all you have to actually think of something, and you actually have an interest in
the craft of how you’re putting it down. And that is where inspiration comes from; it comes
from work on the page.
Och med de kloka orden säger jag godnatt till bloggvärlden för idag.
Av Johanna, den 29.11.09%
Det är faktiskt lite småjobbigt när man har skrivit fem sidor för hand, och dessutom på engelska, bara för att inse att det egentligen skulle ha blivit ett ganska underbart blogginlägg. Ja, om jag nu hade varit smart nog att skriva det på datorn och på svenska.
En annan sak som är lite småjobbig är insikten att jag nog är det största hindret för att mannen ska lära sig svenska. Han försöker prata och kommunicera med mig på svenska – och jag svarar på engelska. Det går ju så mycket snabbare att föra en konversation på engelska.
Jag är inte så himla bra på det här med att prata två språk heller, det blir mest bara pannkaka av det hela när jag försöker, jag tappar både ord och grammatik. En sak är då säker: tolk kommer jag aldrig att bli.
Mannen: What does ”hus” mean?
Johanna: Ehh… dunno, or, you know, the thing you live in.
Mannen: Ahh, I see, a flat? (Although, he’d call it apartment because he’s American)
Johanna: Nonono, not a flat, you know the kind of building mum and dad live in.
Av Johanna, den 17.09.09%
Det finns ett tillstånd, någonstans mellan medvetande och medvetslöshet, prosa och poesi, som är helt unikt.
Färgerna verkar klarare; ljuden skarpare och tydligare men, samtidigt, mildare för öronen. Allt man gör – lyfter handen för att borsta håret, blinkar, vänder sig om för att titta åt sidan – känns lyriskt, som ballett. Man talar inte: det finns inget behov av ord. Man bara är.
Jag sitter med mina ben utsträckta, vänster fot korsad över höger; jag känner varje förnimmelse det för med sig (byxlinningen mot den motsatta fotleden; mönstret i duken som min bara högra fot vilar på; belastningen på mitt högra knä) med förhöjd intensitet. Min dator värmer mina lår och händerna vilar lätt på tangentbordet, även denna hårda maskin verkar poetisk just nu.
Mina axlar, oftast spända och ömma, slappnar av: för stunden känner jag en prinsessas nätthet medan jag sträcker ut mig på soffan, i jeans och linne. Jag är redo att möta vem som helst – en vän, min västa fiende, min själsfrände. Situationer och konfrontationer som normal skulle få mig att använda svidande sarkasm och bräckligt skratt verkar hanterbara, lösbara, just nu.
Jag slås av skönheten i de saker som omger mig, slumpmässigt strödda i ett evigt kaos över det bord som jag så desperat behöver städa. Bilderna på väggen verkar stråla med utomvärldsligt ljus och skuggor. Solskenet på böckerna i hyllan verkar, för en stund, hjärtskärande ljuvligt. Det är poesi även i virrvarret av föremål på mitt stökiga bord – lyrik i saker som normalt sett skulle få mig att bita mig i läppen och vända bort blicken.
Det är en av de gåvor CF har gett mig. Talangen som vissa människor är födda med, men inte jag: förmågan att sakta ner, att ta saker för vad de är, utan förutfattade meningar eller missuppfattningar, som kan skyla även den bästes förnuft. Förmågan att stanna upp och se skönheten i vardagen: kaoset på bordet, väskan full med inhalationssaker, skrivböckerna. Förmågan att känna igen det extraordinära i det ordinära, och förstå friden i att ta det lugnt.
Jag har alltid skrivit. Jag vågar till och med anta att jag förmodligen spann historier och vävde ord i mammas mage; i alla fall alla under år som kom efteråt. Men jag tror, medan jag försiktigt tar ner fötterna från bordet och byter ställning i soffan, att det är CF som har gjort mig till en poet.
Av Johanna, den 07.09.09%
ibland är mina tankar
lite som en dikt av e. e. cummings
rapsodiska
s v å r a a t t f ö l j a
förlorar den röda tråden
för att fånga den igen
två rader ner
de snurrar runt
genom avstickare
och skylda dörrar
tills de slutligen
abrupt
uppnår illuminering
Idag kommer bilden från Tony the Misfit.
Vad är sju minuter?
Av Johanna, den 02.09.09%
Och det finns stunder
då jag bara vill skratta
åt det absurda i det hela:
detta löjliga pussel
utan en enda passande bit
eller
hur mitt liv blev en del
av ett stort kosmiskt skämt.
Och det är egentligen bra
att molnen var magnifika ikväll
eftersom jag annars skulle ha
utnyttjat hålet under sängen,
gömt mig som en pyssling
med sommarchoklad
poesi och flyga drake.
Och blivit en eremit.
Och det är dessa stunder
då mörkret är djupt
och jag inte längre kan se
det jag vet finns där.
Och min hud värker från kylan.
Jag är blind
och döv
och stum,
tar ett steg in i mörkret.
Och det är dessa stunder
allt jag kan göra är att hålla ut händerna
i förtroende.
Idag kommer bilden från strawberryfields.
Vad är sju minuter?
Av Johanna, den 24.08.09%
Det har gått en tid
sedan jag satt i gräset
på randen av min värld, och höll i
min penna för att meditera, för att
skriva poesi: till solen, till träden
till det som skapade dem alla
Vad går jag miste om
när jag stannar i denna dånande, stilla tystnad
fördröjningen av min egna poetiska undran?
Å hur mycket fägring det finns
runt mig, om jag bara
väljer att se.
Idag kommer bilden från rgdaniel.
Vad är sju minuter?
Av Johanna, den 21.08.09%
Jag har haft lite skrivkramp på sistone, och här kommer förklaringen:
Jag har tänkt på min blogg. Den är, har jag bestämt, en väldigt tråkig blogg, och den är så för att den är begränsad – precis som mitt liv är just nu. Lisan av ämnen jag har bloggat om på sistone är väldigt kort.
Min hälsa
Tv
Min hälsa
Problem med min hälsa
Min hälsa
Lärdomarna jag lär mig om min hälsa är samma lärdomar som jag lärde mig förra året, året innan och året innan det.
Sedan började jag tänka på andra bloggar och många av dem förtäljer underbart skrattretande historier om författarens barn. Och däri ligger mitt problem: jag behöver ett gulligt och galet barn som jag kan hänga ut i min blogg.
Det enda hindret är att jag inte riktigt är i en situation som skulle tillåta mig att vara gravid i nio månader. Vilket lämnar mig fast i mitt eget tråkiga liv igen.
Jag måste helt enkelt komma på något annat att blogga om.
Av Johanna, den 23.07.09%
Ibland blir jag helt matt på mig själv. Helst av allt skulle jag vilja skriva en novell, men som tidsfördriv har jag skrivit tre olika artiklar till patientologin istället. Jag har inte renskrivit än, kanske blir det aldrig av, men jag har i alla fall fått ner massa ord på papper. Frågan är bara, hur kan det komma sig att man blir så mycket mer kreativ när man har något som man måste, borde eller egentligen vill få gjort? Jag känner igen samma syndrom från min universitetstid, hade jag en uppsats eller lab-rapport som skulle in blev jag helt plötsligt jättemotiverad att städa. Jag är nog inte helt ensam om att lida av det här syndromet – jag skulle tippa på att det är vanligt, kanske till och med hör till normen.
Av Johanna, den 03.07.09%
Min skrivbok har mer eller mindre legat och samlat damm sedan någon gång i mars. Ja, till den soliga dag förra veckan då jag bestämde mig för att försöka skriva något, men det skulle jag inte ha gjort. Idag när jag öppnade boken hade texterna mer eller mindre försvunnit, antagligen av värmen. En detalj som inte ingick i produktbeskrivningen när jag köpte min nya penna med bläck som kan suddas ut. Vill du behålla dina kreationer även på sommaren; köp inte ”Pilot ball frixion”.
Av Johanna, den 04.06.09%
Jag känner mig ofokuserad, försöker skriva lite men boken som ligger bredvid mig på soffan ser ju så lockande ut ”bara ett kapitel innan jag fortsätter att skriva.” Jag läste klart Tusen strålande solar av Khaled Hosseini för några dagar sedan och jag måste erkänna att det är sällan jag gråter så mycket som jag gjorde när jag läste den boken, gripande från början till slut. Just nu är det Bryta om av Åsa Anderberg Strollo som ligger på soffan och skriker efter mig.
Egentligen vill jag ju skylla på att det är sommar och att jag hellre sitter ute i det fina vädret och läser än framför datorn, men den ursäkten faller när det är jämngrått och regnet smattrar mot fönsterrutorna. På sätt och vis ganska mysigt, speciellt när man sitter med en varm kopp te i handen. Dock är det mindre mysigt att behöva trotsa vädret för att gå till optikern. Det blev de blåa glasögonen jag visade i förrgår. Jag ska köpa ett par solglasögon med styrka också, känns viktigt så här lagom till sommaren. Jag hoppas verkligen att jag hinner få dem innan midsommar men det är antagligen lite väl optimistiskt.
Av Johanna, den 28.05.09%
Mina lite längre blogginlägg brukar jag skriva i ett textredigerarprogram eftersom jag tycker att det är lättare att hantera, men ibland blir det lite väl långa. Som till exempel ett inlägg jag har skrivit på ett tag nu, det har hunnit bli fem sidor, eller ungeför 2500 ord, och det känns inte helt okej att publicera på bloggen. Ingen orkar läsa något som är så långt. Frågan är bara om jag ska redigera ner texten till max 2000 ord, eller om jag ska dela upp den i två olika inlägg. Båda alternativen är lika svåra. Ska jag korta ner det måste jag välja ut något som inte känns så viktigt eller relevant, och bestämmer jag mig för att dela upp det i två inlägg måste jag hitta ett lämpligt ställe att bryta texten utan att det känns konstigt.
Så varför skriver jag om det här nu? Ja, det vet jag knappt själv. Kanske är det för att jag vill förvarna om att det kan dyka upp en ganska lång text här på citronfjärilen snart. Eller så är det för att jag vill berätta om den gången jag kortade ner en uppsats jag skrev till socialantropologin förra året och alla referenser blev helt fel. Min lärare förstod inte riktigt hur jag hade refererat och tyckte att det var förbryllande eftersom jag alltid har haft bra koll på det innan. När jag sedan satte mig för att titta lite närmare på det hela insåg jag att jag inte hade ändrat referenserna efter att jag hade tagit bort långa stycken, så jag hade skrivit om en sak och refererat till något helt annat.
Så kan det gå och nu ska jag ta tag i mitt långa inlägg.
Av Johanna, den 18.05.09%
Skriv om luft.
Egentligen hade jag tänkt skriva något helt annat om luft, men i tidsfördrivets klor blev det så här istället.
Jag vet ej när det skedde
men vid något tillfälle
blev
livet
omöjligt
Tänk på att andas,
vilket absurt koncept
jag skrev det i svart på min hand
där jag noterar alla de ting jag
tenderar
att
glömma
Köp mjölk
Städa köket
Röntgen klockan tre
Andas in
Andas ut
ANDAS
Jag vet ej när det skedde
men vid något tillfälle
blev det
svårt
att
komma ihåg
Andas.
Äta.
Sova.
❧
Mina lungor känns sjuka
fyllda med härsken infektion
som leds genom bröstet
liksom lera
genom dikena
som är mina luftvägar
Det lämnar dem fördärvade
och utmattade från räden
det ihärdiga vredesmodet
envis obstruktion och
varigt slem, festandes medan det
tär på krafterna i min själ
Lämnar slagfältet
kriget sliter och slår kratrar i tillvaron
där fickor av liv en gång forsade
expanderade med varje andedrag
medan livets luft flödade in
Jag längtar efter intighet
luftvägar fria från förruttnelse
och obstruktion
istället lär jag mig att acceptera
tjuven som heter cystisk fibros
Murbruket börjar hårdna
långt ner i mina andningsorgan
gör dem stela
kväver mina celler
min kropp, min själ, mitt sinne
jag känner mig snärjd
i det här fängelset av lekamen
Om jag kunde slita CF från min gestalt
placera den framför mig skulle
jag se den hasa och osa
obarmhärtigt och absolut
nidingsdådets demon
tar sig tid att stjäla mig bit for bit
immun mot mitt försvar
Jag strider på
klamrandes till varat och förtröstan
att en dag veta att
odjuret har dräpts
att andas utan strävan
att existera utan smärta
Svårt att föreställa sig
ett liv utan hinder
inget kippande efter luft
lungor utan ärr
andhämtning utan eftertanke
mina hopp, mina drömmar
Cystisk fibros
en illvillig tjuv
Av Johanna, den 08.05.09%
”Skriv 5 favoritord på A och en berättelse där minst två av dem är med.”
Adjö, alfabet, andetag, apex och arkitekt. Alla finns med.
Jag har suttit och sugit på om jag ska publicera den här korta novellen på bloggen eller inte i några dagar nu. Till att börja med bestämde mig för ett mellanting, men nu hamnar den alltså på bloggen också. Det finns ingen verklighetsförankring i den här berättelsen över huvud taget.
❧
Du var nio år då jag började lära dig att forma bokstäver. Jag tog på mig det uppdraget eftersom pappa alltid var så upptagen med sina ritningar, penndrag som gav gamla tråkiga höghus liv. På skrivbordet ligger en avancerad gradskiva och jag behöver leta ett tag för att hitta en vanlig HB-penna.
På vitt papper ritar jag ett A. Jag försöker visa dig de triangulära sidorna och den horisontella linjen som binder dem samman på mitten. Det är inte lätt. Din brist på koncentrationsförmåga som frustrerar dina lärare så, som får dig att slita fram varenda leksak en lördagsförmiddag, hindrar dig också från att se hur min hand rör sig när jag formar alfabetets första bokstav. Men jag räcker dig pennan i alla fall och du börjar följa mina linjer.
Dina små stela fingrar kramar den gula blyertspennan. Jag minns plötsligt din första teckning på dagis, röda och gula färgstänk utan någon definierbar form. Stolt sa du till pappa att det var ett hus och han svarade, ”Vad fint. Men vore det inte bättre om fönstren var rakare?” Han önskan att hjälpa hade bara sårat. Du höll tillbaka tårarna men lite senare hittade jag teckningen hopknölad i papperskorgen.
Svett formas på dina fingrar. Du fattar pennan allt för hårt, kanske för att den inte ska glida ur ditt grepp. Mödosamt drar du det första strecket i triangeln medan du trycker ner pennan hårt i pappret så en mörk krokig linje formas. Du drar ihop dina ögonbryn så att det bildas en liten rynka i pannan och jag försöker minnas om mina första försök att skriva krävde så här mycket koncentration. Jag tänker på pappa i rummet intill som ritar hus ansträngningslöst.
Jag går ut till köket för att hämta lite mjölk och tar med ett glas till dig, men du skakar bara på huvudet, försjunken i ditt arbete. Du har nått bokstavens apex och sakta för du pennan neråt igen. Jag kan se hur en blåsa börjar tränga fram på din tumme. Jag tänker på hur bra mjölk brukade smaka när jag tog en paus från mina läxor och nästa trycker det kalla glaset i din hand. Men jag hejdar mig, för jag kan inte jämföra dina ansträngningar med mina. När tampades jag någonsin så här hårt med mina läxor?
Pappa prasslar med sina papper och jag hör hur han släcker skrivbordslampan. Jag vet att han är klar för dagen och att han håller på att lägga sina ritningar i perfekt ordnade högar på sitt skrivbord. Imorgon kommer chefen att beundra hans ordning och reda och snart kommer pappas linjer att förvandlas till tegelstensväggar.
Du lyfter pennan från papperet när du kommit till botten av bokstaven och betraktar ditt arbete innan du börjar dra den sista horisontella linjen. Udden på pennan slits ner nära dina fingrar; du lägger så mycket kraft i ditt skrivande att ilskna sår formas på din hand. Jag tänker på pappas gradskiva och undrar om hans arbete någonsin orsakat honom sådan smärta.
Pappa suckar medan han sträcker sig efter sin kappa från hängaren och ropar något om att han bara ska ta ritningarna till kontoret. Du tittar upp från ditt papper för att säga adjö.
Adjö, inte hej då, det var så du använde de få ord du någonsin uttalade. Pappa var på väg för att diskutera arkitektur med sina kollegor på firman, men han lämnade bakom sig en arkitekt som kämpade hårt med att forma ett A.
Dina andetag är djupa när du lägger ner pennan och stolt tittar upp. På ett papper fuktigt av svett kan man tydligt se ett A, det har smetats ut lite från din varma andedräkt, men ändå ett A. Dina händer är fuktiga av svett och din panna glänser, men det är ingenting som döljer det leende som är ett resultat från att kunna. Jag sneglar på bokstaven som formades eftersom du är stark, och undrar om byggandet av höghus också formar karaktär.
När jag går till mitt rum för att hämta lite tejp att sätta upp ditt verk med passerar jag pappas bibliotek. På hans arbetsbord ligger misslyckade papper med precisa och exakta linjer, så perfekta kommer dina linjer aldrig att bli, men jag vänder mig om utan ett uns av avund.
Nu förstår jag var han har gått miste om.
Av Johanna, den 02.05.09%
”Skriv baksidetexten till boken om ditt liv.”
En nyhet här på citronfjärilsbloggen är skrivpuff. Jag har skrivpuffat några gånger i veckan ett tag nu, men inte publicerat något på bloggen tidigare. Visst passar det bra att starta något nytt en dag i bloggtorkans tecken?
Boken om mitt liv skulle nog bli mina dagböcker jag har skrivit genom årens gång, såvida ingen annan vill ta på sig ansvaret att skriva min biografi. Jag hade lite för bråttom att lägga in texten i bilden så nu när jag läser igenom den kan jag se flera ställen jag skulle vilja ändra lite på, men jag orkar inte. Jag skulle till exempel skriva ”hennes egen dödlighet” istället för ”hennes dödlighet”. Sedan skulle jag nog inte vara så melodramatisk och skriva att jag kanske inte kommer få uppleva min nästa födelsedag. Jag är helt övertygad om att jag kommer få fylla år igen, och igen, och igen.
Man får väl drömma lite, eller hur?
Av Johanna, den 28.04.09%
Touch the heavy wooden doors
look at the grey brick walls
- once more.
I, who’ve seen them every day
will not smell the years of wear
- anymore.
See them one last time and turn
away to hide the sudden tears
which stain with salt my memories
of happy golden years.
Bättre sent än aldrig. Eller hur? Jag har velat skriva om det här ganska länge nu, ända sedan jag fick det senaste numret av The Brighton Effect från Brighton Graduate Association i slutet av januari eller början av februari. Det blev mest bara blah av det hela, men sju minuter är sju minuter, och inte en hel dag.
Idag kommer bilden från RoniD, och föreställer ett av biblioteken på mitt universitet.
Vad är sju minuter?
Av Johanna, den 15.04.09%
Idag har jag skrivit klart den självbiografiska texten jag pratade om igår. Jag har lagt den under mina ord och gett den titeln ”Behövd”. Titeln är kanske lite kryptisk, men den syftar på att jag behöver mig själv för att finna vem jag är.
Jag har länge tänkt att jag vill skriva fiktion, börja med någonting väldigt kort och sedan kanske skriva noveller, och nu har jag äntligen börjat göra allvar av saken. Alla idéer som poppar upp i mitt huvud gör att hjärnan går på högvarv just nu, på gott och ont. De flesta idéer ligger fortfarande relativt nära mitt egna liv, det är kanske ganska naturligt så här i början, men jag hoppas att jag kan komma att leta mig längre och längre bort från mitt egna. Jag hoppas att jag kan plita ner något som jag känner mig bekväm med att publicera här på bloggen så småningom.
|
Lite kort Citronfjärilen är en blogg om mitt liv. Jag skriver om det tunga och det lättsamma, det glada och det ledsamma. Jag försöker skriva öppet men ändå behålla min integritet, det är en balansgång som jag lär mig mer och mer om för varje inlägg jag skriver.
Som så många andra bloggar har jag delat in mina inlägg i olika kategorier och etiketter. Allmänt, CF och hunden används för att kategorisera blogginlägg om mitt vardagsliv, och kan väl tyckas vara ganska självbeskrivande. Patientologi är en serie texter om hur det kan vara att leta sig igenom sjukvårdens labyrint och att leva med en kronisk sjukdom. Sju minuter ett skrivprojekt som från början återkom varje måndag men nu kommer de här inläggen väldigt sporadiskt, och tisdagstema är ett fotoprojekt som förgyller en del av mina tisdagar.
|
Kommentarer