Av Johanna, den 12.12.09%
Min skrivbok är full av bloggidéer; ja, till och med färdigskrivna blogginlägg, men jag orkar inte engagera mig. Jag orkar inte läsa igenom det jag skriver för att se till att det är förståeligt, jag är så trött på mina egna ord att jag kan spy. Ändå har jag ett behov att plita ner dem.
Jag har varit på årskoll idag. Här kanske man skulle kunna förvänta sig en redogörelse av allt som sades och gjordes, men ser ni, så blir det inte den här gången. Det enda jag tänker säga om det hela är att jag var helt slut när jag kom hem, så slut att benen skakade och att jag mådde lite utmattningsilla. Jag tog mitt duntäcke från sovrummet, satte på tv:n, och stupade ner i horisontellt läge på soffan – och där ligger jag än. Den enda förflyttning jag tänker göra är den till sängen om ett litet tag.
Av Johanna, den 02.12.09%
Känner mig lite sliten.
Jag fösöker knåpa lite på en dikt som jag skulle kunna använda till veckans bloggtema. Jag fick inspiration när jag läste att Sofia hade fått dålig respons den här veckan. Jag vet inte hur jag ska ställa mig till de ord jag har fått ner på papper som, om jag ska vara riktigt ärlig, nog håller lägre standard än många av mina sju minuter. Ibland vill man mer än vad man orkar. Samtidigt så kommer man ju aldrig få någonting skrivet om man inte sätter sig ner och faktiskt skriver. W. N. Herbert har sagt det här väldigt kloka om inspiration:
One of the problems that people set themselves when they are beginning to write is
they assume that they must be inspired. And inspiration – there’s a kind of grand notion that
says it’s like almost divine wind; the great flatulence of god which must pass through people
in order for them to put pen to paper at all. But of course, you know, in order to put pen to
paper at all you have to actually think of something, and you actually have an interest in
the craft of how you’re putting it down. And that is where inspiration comes from; it comes
from work on the page.
Och med de kloka orden säger jag godnatt till bloggvärlden för idag.
Av Johanna, den 08.11.09%
Det finns många sidor i min skrivbok som skulle kunna bli blogginlägg just nu, men när orken inte riktigt infinner sig känns redigeringen av dessa sidor som en bestigning av Kebnekajse. Jag har försökt att utrota tröttheten med både kaffe och choklad, men ingenting verkar fungera.
För att distrahera mig lite från både tröttheten och smärtan håller jag på att kopiera alla säsonger av Sex and the City så att jag kan lägga in dem på min iPhone. Nästa projekt blir nog att göra samma sak med Dead like me. Jag kommer aldrig igen behöva ta mig upp ur sängen, allt väsentligt kommer att finnas där nära till hands, bara lite screen touch-ande bort.
Av Johanna, den 08.09.09%
Bilen är inlämnad för reparation och mannen är hemma.
Men ungefär där tar det slut på allt vad ordning och reda heter i mitt liv.
Det känns som om jag har tappat greppet … Eller nej, det känns som om jag har tappat kontrollen över mitt liv. Jag kan inte sätta mitt finger på vad det är som är orsaken till det här, men allt är så himla snurrigt just nu. Saker som normalt sett bara flyter på känns jobbiga att ta tag i, inte för att sakerna i sig är jobbiga, utan mer för att jag glömmer bort saker, och ibland vet jag inte ens om jag har ringt samtalen jag borde ringa. Det inte är så himla kul att ringa upp någon och få till svar att det där ringde jag minsann om igår.
Jaha? Gjorde jag?
Nej, jag tror inte att jag har Alzheimer eller någon annan form av demens, men jag tror att det tär på min mentala kapacitet att hela tiden gå runt och må ganska kasst.
Av Johanna, den 15.08.09%
Hade jag inte varit så himla envis skulle jag nog ha plockat upp telefonen, ringt min doktor (som jag vet är jour idag) och bett honom lägga in mig. Jag är så himla trött och sliten. Andningen fungerar inte, jag sover dåligt och det känns inte riktigt som att jag egentligen orkar sköta min behandling just nu. Jag gör det – men bara för att jag måste.
Dessutom behöver jag plocka ögonbrynen.
Av Johanna, den 18.06.09%
Jag vet inte om det är för att det är så tungt att andas just nu eller om det är vädret som gör att livet känns lite extra jobbigt. Kanske är det en kombination. Det är svårt att hålla fasaden uppe när molnen hänger en meter ovanför huvudet och varenda muskel får arbeta till bristningsgränsen för varje andetag jag drar. Min rygg gör ont och jag har kramp i mina axlar och skuldror, tankarna känns dimmiga och koncentrationsförmågan liknar en guldfisks.
Egentligen skulle jag behöva städa, plantera om ett par krukväxter och pyssla med lite annat smått här hemma. Men, just nu verkar det mest realistiska alternativet vara att bara ligga på soffan och titta på dålig tv.
Av Johanna, den 17.03.09%
Jag känner mig otillräcklig.
Jag antar att det kan härstamma från att jag har levt mitt liv med känslan av att jag måste “bevisa” för andra att jag är värdefull. Värdefull trots att skolan inte går jättebra just nu. Värdefull trots att jag aldrig kommer att få barn. Värdefull trots att jag tänker på och pratar om saker som många försöker undvika. Värdefull trots att min kropp ibland är skör och ofta väldigt trött. Värdefull trots att jag inte är “normal”.
Kanske är det del i varför jag arbetar så hårt för att hänga med; i skolan och livet. Kanske hjälper det mig att hitta inspiration och möjligheter till att växa och upptäcka nya saker, trots att omständigheterna ofta inte är så fördelaktiga. Jag känner mig nog mest värdefull när jag kan hjälpa andra, när de ser sig själva och mig ur ett nytt perspektiv och finner oupptäckt styrka. Jag känner mig värdefull när jag kan göra skillnad i andras liv.
Så vad är det för fel med det? Inget annat än att det inte är hållbart. Det spelar ingen roll hur bra jag mår idag, eller hur mitt skrivande bara flyter på när jag sätter mig ner med skolarbetet, morgondagen kanske inte är lika bra. Jag har dagar så jag inte är den som andra vill att jag ska vara. Då jag är ledsen, trött, nedstämd eller ensam. Men det är inte den sidan av mig som andra finner hjälpsam, så det är också just den sidan av mig som jag upplever som mindre värdefull.
I söndags var en sådan dag. Jag kände en vikt, ett ok, på mina axlar; obesvarad e-post, avsaknaden av blogginlägg, obesvarade kommentarer, skoluppgifter som inte har skrivits, och så vidare. Det är dagar som i söndags, då åtagandena tar över glädjen, som jag känner mig för liten för uppgifterna jag borde göra. Det känns som om min trötthet är ett tecken på svaghet och att jag inte har kämpat nog. Det känns som om jag inte är bra eller duktig nog.
Så vad ska man göra med en dag som i söndag? Kämpa hårdare? Vila? Gråta? Be om hjälp?
Jag har under årens gång experimenterat med alla de alternativen. Kämpa hårdare fick mig att totalt bryta samman. Min kropp och själ jobbade redan på maxfart så när jag försökte höja mig ytterligare ett stag så kollapsade allt. Jag började med tillförlit istället. Tillförlit till att en vecka utan skolarbete och en månad utan blogginlägg eller kommentarer är okej. Jag hade tillförlit till att det arbete jag redan har gjort skulle bära mig igenom perioder då jag har mindre att ge. Jag hade tillförlit i att om det här verkligen är vad jag ska göra så kommer tillvaron inte bara att rasa samman. Tillförlit till att omhändertagandet av mig själv är det bästa jag kan göra, långsiktigt.
Jag lade mig ner, jag grät och kunde känna hur stressen förlöstes. Jag bad familj och vänner om hjälp och höll hårt i vetskapen om att de skulle fortsätta att älska mig även om jag aldrig mer skrev ett ord. Jag var tvungen att acceptera att jag lever i de sjukas värld (jag har skrivit om det här i min dagbok, ska leta reda på det och publicera här på bloggen), där man måste sluta trycka på och istället lyssna till kroppen. Jag kan fortfarande känna värmen som sprider sig i kroppen efter att ha accepterat att dagen inte kommer att bli som man har tänkt sig.
Jag har fått lära mig att det inte finns något som inte kan planeras om. Så, igår var min avbokningsdag. Jag bestämde mig att alla måsten under dagen inte längre var måsten, de kunde vänta tills att jag kände mig bättre. Och tro det eller ej, men jorden fortsatte att snurra och solen slocknade inte, ingen verkade påverkad av mitt beslut över huvud taget. Vilket ego jag måste ha som tror att allt hänger på mig.
Efter att jag hade tagit bort alla måsten så lade jag mig på soffan och tog del av lite helig television. För att tysta de kritiska rösterna i mitt inre som säger att jag inte anstränger mig ”hårt nog” har jag lärt mig att ritualisera avbokningsdagarna med tekniker jag har fått lära mig av min kurator. Så när ljusen är tända, godiset framplockat, teet bryggt och tv:n står på, då är det Johanna-tid.
Jag är fortfarande trött idag, men jag känner mig inte längre ensam eller nedstämd. Helandet är mitt ansvar och det gäller inte bara uppenbart kroppsligt helande. Det är också behövligt när tröttheten, stressen eller tvivlandet på ens egen förmåga slår till. Idag ska jag fortsätta att ta hand om mig själv med vila och medkänsla. Pluggandet ger jag mig tillåtelse att göra någon annan dag, när jag känner mig piggare.
Av Johanna, den 04.02.09%
Jag är så trött. Mest hela tiden. Jag vet egentligen inte vad som är värst, att kämpa efter andan och känna hur huvudvärken slår till när syremättnaden har legat lite för lågt lite för länge; eller smärtan som skär i mig med varje andetag jag tar. Jag känner hur slemmet ligger och täpper till, men har så fruktansvärt ont att jag inte kan hosta, det blir några små halvhjärtade hostningar som varken gör till eller från. Jag blir frustrerad, och lite förtvivlad, men tänker att det kanske känns bättre imorgon. När morgondagen gryr så känns det lika förjävligt som dagen innan; och jag försöker lindra genom att utöka min morgonmedicinering med lite smärtstillande. Resultatet är föga och slemmet fortsätter att blockera mina luftvägar.
Av Johanna, den 26.01.09%
Jag har träffat mina kursare idag, eller i alla fall några av dem, inför seminariet imorgon. Jag känner mig så tillfredsställd och lyckad över att ha orkat, men frågan är hur konstruktivt det egentligen är. Jag har legat i sängen hela eftermiddagen, försökt läsa lite grand men utan att riktigt ha kunnat ta in vad jag läser. Jag är helt utmattad.
Frågan är om det är värt det.
Jag vet allt det där om att hälsan kommer först. Men vad är viktigast; att jag gör allt i min makt för att undvika en försämring i min sjukdom, eller att jag faktiskt har ett liv? En kompromiss skulle nog de flesta säga – men var drar jag linjen? Hur vet jag att jag gör en bra och lyckad avvägning?
Det bästa vore att hitta en balansgång där jag kan se efter min hälsa så att jag också kan fullfölja studierna. Frågan är om det är möjligt eller om jag har tagit mig vatten över huvud. Det som är mest frustrerande är att jag vet att jag är smart, jag vet att jag har kapaciteten att studera, men jag har en kropp som strular till det, som gör saker och ting lite mer komplicerade. Tänk om jag var tvungen att välja mellan att gå ut och supa och studera, om min trötthet och oförmåga att koncentrera mig på vad jag läser berodde på att jag var bakfull; då skulle valet vara mycket lättare.
Av Johanna, den 18.01.09%
Jag är låg på energi och ork just nu. Lungorna ömmar när jag andas och jag är andfådd och trött. Alla måste ligger på is just nu, förutom de absoluta måstena som att äta, betala räkningar och sova, därför har bloggen också blivit lite lidande. Inte för att jag ser bloggen som ett måste, men just nu hinner jag inte ner till den på min prioriteringslista lika ofta som jag har brukat.
Av Johanna, den 11.01.09%
Andreas Sjöström hade en kommentar till ett av mina inlägg igår som förtjänar ett helt nytt inlägg.
Andreas sa att det handlar om tankekontroll, och han har i alla fall delvis rätt. Det är för övrigt något som jag och min kurator regelbundet pratar om, hur man ska kontrollera sina känslor och tankar. Eller rättare sagt hur man ska kunna kontrollera reaktionerna. Hon [min kurator] har en väldigt bra teori om det där, och en metod för att ta kontroll över reaktionerna som ofta fungerar väldigt bra för mig. Jag ska börja med hennes (låt oss kalla henne för Anna) teori.
Anna ser på oss som batterier, ibland är vi fullt laddade andra gånger är vi nere på det där röda som varnar för att snart tar all laddning slut. Som kroniskt sjuk kan det dock vara svårt att ladda upp batteriet till en acceptabel nivå, kanske ligger man runt det där röda mest hela tiden. Det är när man kommer till det röda som det kan bli riktigt svårt att hantera humöret utan att ta till små trick – laddningen räcker liksom inte till utan de där energibesparande knepen.
För att hantera humöret använder Anna sig av en metod som jag verkligen var skeptiskt till och undrade om den kunde fungera när jag hörde om den för första gången. Men jag gav den en chans och för mig fungerar det ofta väldigt bra. Första steget är ganska självklart att försöka identifiera när dessa humördalar är på gång, för det är väldigt svårt att göra något åt det när man redan mår så dåligt att gråten, ångesten eller vad man nu känner har tagit kommandot. När man känner att en humördal är på väg ska man enligt Annas lilla knep säga åt humöret att det inte är okej att reagera på det viset. För mig fungerar det med ett vanlig ”Nej!”, på samma sätt som om jag skulle säga åt min hund att han inte får stjäla godis från tv-bordet. Om nejet fungerar måste man ju berömma, och jag fortsätter med att behandla mitt humör som det var en hund med att säga ”bra” eller ”duktig”. Samtidigt som jag verbalt, eller tankemässigt, berömmer mig själv smeker jag mig lite lätt på ovansidan av tummen för att få en sensorisk berömmelse utöver den verbala.
Problemet är att ibland kommer de jobbiga känslorna och reaktionerna över mig så plötsligt och med sådan kraft att jag inte har en chans att göra något åt det innan katastrofen är ett faktum. Oftast händer det när kroppen är trött eller om hälsan krånglar eftersom all uppmärksamhet och energi går åt till att bara existera då. Detta är väldigt oproduktivt eftersom dessa utbrott i sig är väldigt energikrävande, och resultatet blir att man till slut bara ligger där på sängen helt utmattad.
Nu kan det tyckas att jag är lite hypokritisk eftersom jag så sent som för några dagar sedan skrev om hur man kan tillåta negativa känslor utan att handla efter dem. Det är något som jag står fast vid, men samtidigt som jag vet att jag inte behöver handla efter mina känslor när jag i lugn och ro sitter och skriver om det, så är det en helt annan situation när man är mitt inne i stormen. Jag är ju knappast perfekt. Vem är det egentligen? Men, jag jobbar på det eftersom jag vet att jag mår så mycket bättre om jag inte överreagerar på allt och inget när jag har en dålig dag.
Av Johanna, den 10.01.09%
Idag har varit en sådan där vansinnigt jobbig dag då ingenting stämmer. Tårarna har strömmat ner för kinderna, ögonen svider som resultat och precis allt har känts skit. Soffan har varit obekvämare än vanligt och håret behöver tvättas. Händerna är torra och frasiga, och trots att jag helst av allt bara vill att naglarna och nagelbanden ska se så pass bra ut att jag kan måla dem röda är jag dålig på att smörja. Jag hostar utan att det egentligen få upp det där slemmet som irriterar i lungorna, får huvudvärk och ser stjärnor. Jag känner mig oattraktiv eftersom ögonbrynen behöver plockas och kläderna inte sitter som de ska.
Det där vill jag gå in lite närmare på. Kläderna. Jag har ju gått upp lite i vikt vilket i sig inte är något problem utan bara positivt, men kläderna sitter ju helt annorlunda . Jag har haft några vänner här på uppmuntringsmission, för mina vänner är sådana; de finns alltid där, i vått och torrt. Jag sa till en av dem att inga av mina kläder sitter rätt längre. Det enda hon hade att säga var: ”Eller så kanske de sitter som de ska nu.”
Jaha, så var det med det. Jag hade absolut ingenting att komma med efter det svaret, för jag vet nog innerst inne att hon har rätt. Ett par jeans med stretch och smal passform ska inte sitta som påsar på benen och hänga över baken. Men det känns ju så annorlunda, så tajt och litet mot vad det brukar.
Ja ni hör ju, dagen har varit totalt kass och jag har varit drottningen av överreaktioner. Nu känns det trots allt ganska okej och jag kan se tillbaka på dagens händelser med perspektiv och undra hur tusan jag tillät mig att reagera som jag gjorde. Det är väl alltid lätt att vara efterklok när man kan se på saker och ting med lite sunt förnuft. Mindre lätt i stundens förtvivlan.
Av Johanna, den 07.01.09%
Hur mycket jag än vill umgås med folk och har roligt, så finns det inte tillräckligt med ork för det. Hur mycket jag än vill delta i konversationer, så går det inte för min hjärna kortsluter och det blir helt omöjligt att tänka klart. Hur mycket jag än skulle vilja le, så kan jag inte för att mungiporna är så tunga att min mun förblir ett rakt streck.
Det är såhär trötthet känns; och det är en del av min sjukdom.
En stor del av mitt vuxna liv har jag trott att jag har varit en stillsam, lugn och ganska tråkig person, jag har satt en etikett på mig själv som ointressant, allvarlig och dyster. Men, det var innan jag började få mer sömn. Skillnaden i min personlighet när jag är utvilad och har sovit alldeles för lite är som dag och natt. Min kropp behöver mer vila än de åtta timmarna sömn som experterna föreslår, får jag inte det så faller jag lätt in i trötthetens land. Det är ingen vanlig trötthet vi pratar om här, utan det är en sjuklig trötthet – eller utmattning.
Under många år var jag omedveten om det här utökade behovet av sömn. Istället för att lyssna på min kropp och till mina individuella behov så trodde jag att Johanna var den person som hon blir när kroppen inte orkar med. Idag, om jag får tillräckligt med vila så är jag snabbtänkt, smart och rolig – motsatsen till mitt utmattade själv.
All sömn får mig dock inte på bra humör. Efter att jag har fått vissa lugnande medel eller blivit sövd så spenderar jag resten av dagen med att sova bort ruset. En varning måste utfärdas till de som kommer i närheten av mig då! Jag blir extra känslig för ljus och det minsta ljudet är som att dra naglar över svarta tavlan; och jag reagerar därefter.
Det är ett gissel att hålla reda på alla mediciner som får mig på dåligt humör, och hur. Kortison i doser över 10 mg gör mig irriterad för minsta lilla ”misstag”, en del mediciner får min att hallucinera, medan andra får mig att vissla. Blodtrycksfall och kräkningar hör också till vanliga biverkningar. Som tur är, kanske speciellt för min omgivning, har mina läkare bra koll vilka mediciner jag reagerar på – och hur.
Vad jag vet nu
Det är så mycket som kan påverkar vårt humör: sömn, vad vi har ätit, mediciner, hormoner, syrgasmättnad i blodet, smärta, och så vidare. Men ändå försöker vi allt som oftast hitta en känslomässig anledning till problem som rör humöret istället för att börja söka i den andra änden. Jag är en stor förespråkare av att adressera känslor, men vissa av dessa känslor försvinner med tiden och en del förändringar av de fysiska förutsättningarna. Visste du att det är möjligt att gråta för att lätta på trycket utan att ge tårarna en anledning? Det gjorde inte jag. Men det är förlösande.
Att handla efter en känsla som har uppstått ur en fysisk anledning kan vara farligt. Hur många gånger har jag inte bestämt mig för att mina känslor var relaterade till en viss person, ofta mina föräldrar, bråkat med dem bara för att inse att det inte alls har med dem att göra? Alldeles för många.
Det är viktigt att se till om det finns biokemiska anledningar bakom känslorna, kanske framförallt om det finns en kronisk sjukdom med i bilden. Tyvärr kan man inte få negativa känslor att försvinna bara med viljans kraft, men man kan tillåta känslorna utan att handla efter dem. Ofta kan det vara en lättnad att inse att de där negativa krafterna inte är ett resultat utav ett problem i livet, utan bero på kroppen och dess funktioner. För mig kan den insikten i sig lugna ner stormen, och förhoppningsvis utan att den har gjort allt för mycket skada dessförinnan.
Av Johanna, den 22.12.08%
Jag har suttit och försökt skriva ett nytt stycke patientologi, men det blir inte alls bra. Kanske är det utsikten från mammas arbetsplats som distraherar. Eller så är det helt enkelt min koncentrationsförmåga som har övergivit mig. Min andning har strulat lite på sistone och det leder alltid till problem med att behålla fokus på en och samma sak. Det är som om all energi går åt till att hålla näsan ovanför vattenytan. Bröstet rasslar och musklerna krampar. Det är tröttsamt och helst vill jag bara lägga mig i sängen, inta fosterställningen och förbli liggande tills lungorna vill samarbeta med mig och min vilja.
Mammas utsikt. Bilden är klippt och klistrad för att få ihop ett panorama, så ni får ursäkta den dåliga kvaliteten.
Av Johanna, den 15.12.08%
Jag har fått nog, hur högt ska egentligen priset vara för att ha lite roligt en förmiddag? Jag har legat i sängen hela dagen med syrgasen blåsandes i näsan för att lätta på huvudvärken. Mina lungor har bestämt sig för att strejka och det finns ingenting jag kan göra åt det förutom att knapra lite paracetamol och försöka somna om.
Jag förstod att det skulle bli så här. Jag gjorde ett val, och mitt liv är fullt av sådana här val. Men, jag mår ju inte bättre för att jag visste vad priset skulle bli, och det enda jag kan göra för att det ska kännas mindre jobbigt är att tänka på min härliga förmiddag.
Frustrationen finns dock fortfarande kvar där och gnager i bakhuvudet. Frustrationen över kroppen som inte samarbetar.
Av Johanna, den 11.12.08%
Jag har egentligen inte så mycket emot att tvätta (kläder den här gången, bilen lär förbli halvren ett tag till), men när tvättiden är klockan sju på morgonen efter en mindre bra natts sömn – ja, då är det verkligen inget annat än pest och pina. Men vi var så illa tvungna att knata upp eftersom tvättkorgen hade svämmat över för länge sedan. Det kan bli så när man behöver tvätta både lakan och handdukar. Nu är vi i alla fall nästan klara.
Nattens sömn har knappast varit någon skönhetssömn. Hunden har problem med tassarna och eftersom han är en slickmaskin med en tunga som går på högvarv så behöver han ha en krage på sig. Det i sig är inte jättebesvärligt, men med tanke på att han intervallvis brukar sova under mitt täcke under natten så blir det hela mycket mer påfrestande. Han kan inte längre ta sig in under täcket på egen hand, istället väcker han mig så att jag kan hjälpa honom genom att lyfta lite på täcket. Därav den dåliga sömnen.
Jag skulle verkligen vara en kass småbarnsmamma.
Av Johanna, den 29.11.08%
När jag skrev det här för ungefär en månad sedan satt jag och letade febrilt runt hela internet efter en bild på de klistermärken som sitter uppsatta på Akkis toaletter, men helt utan framgång. Så igår kunde jag ju inte låta bli att slita upp kameran och ta ett kort på den lilla förmaningen som alla toalettbesökare får.
Idag har jag förövrigt inte gjort någonting. Jag vaknade vid tiotiden och kännde mig pigg, men det höll inte i speciellt länge. Antagligen en biverkan från att ha sovit enbart tre timmar igår natt och att alla spänningar har släppt. Men det är ganska skönt att bara ligga i sängen och gosa med mannen medan tv:n står på låg volum och visar sport som man egentligen inte är intresserad av.
Av Johanna, den 28.11.08%
Tänkte bara säga att jag överlevde dagen, men nu är jag nog mer död än levande. Dagen har varit lång, minst sagt; och nu tänkte jag lägga huvudet på kudden, sluta ögonlocken och sova så länge jag bara kan.
Godnatt.
Av Johanna, den 26.10.08%
Jag känner mig så fruktansvärt frustrerad just nu. Jag mår verkligen skrutt och har gjort det i säkert en månad, om inte längre. Min ork har tagit en sistaminutenresa till Thailand och verkar inte ha några planer på att komma hem. Jag får ingenting gjort på dagarna vilket stressar mig, samtidigt som det totalt knäcker mitt självförtroende. Nästan varje kväll bryter jag ihop, grinar och förklarar för min man hur värdelös jag är, att jag inte duger till någonting annat än att vara sjuk – men det är jag däremot grymt bra på. Jag känner mig så oerhört trasig på alla sätt och vis. Han håller om mig, säger att han älskar mig, och får mig att känna mig värdefull igen.
Så nu sitter jag här i sängen med min chipspåse och en Coca Cola-flaska. Jag tröstäter enbart för att jag behöver trycka i mig lite extra kalorier, helst skulle jag vara utan. Aptiten följde nog med orken till Thailand. Det sista jag behöver just nu är att rasa i vikt också, men tyvärr är det nog oundvikligt, tendensen finns ju redan där.
Jag behöver också en resa till Thailand.
Av Johanna, den 21.10.08%
Idag är en sådan där jobbigt slö och trött dag, när man inte har lust att ens ta sig ur sängen – vilket jag inte heller har gjort. Okej, det var en sanning med modifikation, jag gick upp för att tömma blåsan runt 10, och sedan igen när min man kom in och sa att lunchen var klar. Jag fattar inte var min ork har tagit vägen, den är som bortblåst. Jag har en del saker som jag borde ta itu med, som att leta reda på min mobiltelefon så att jag kan svara när min läkare ringer om blodprovssvaren, om han inte redan har ringt. Dessutom behöver jag ringa två födelsedagsbarn idag och gratulera. Det kan ju vara bra att duscha och plocka ögonbrynen också så att man inte är så motbjudande, jag har ju en man att tänka på. Vem vet, han kanske väljer att sova på soffan om jag har buskiga ögonbryn, och då skulle jag känna mig så ensam och inte kunna sova.
Min man har börjat blogga på svenska, det är både intressant, roligt och ibland helt oförståeligt.
|
Lite kort Citronfjärilen är en blogg om mitt liv. Jag skriver om det tunga och det lättsamma, det glada och det ledsamma. Jag försöker skriva öppet men ändå behålla min integritet, det är en balansgång som jag lär mig mer och mer om för varje inlägg jag skriver.
Som så många andra bloggar har jag delat in mina inlägg i olika kategorier och etiketter. Allmänt, CF och hunden används för att kategorisera blogginlägg om mitt vardagsliv, och kan väl tyckas vara ganska självbeskrivande. Patientologi är en serie texter om hur det kan vara att leta sig igenom sjukvårdens labyrint och att leva med en kronisk sjukdom. Sju minuter ett skrivprojekt som från början återkom varje måndag men nu kommer de här inläggen väldigt sporadiskt, och tisdagstema är ett fotoprojekt som förgyller en del av mina tisdagar.
|
Kommentarer