Av Johanna, den 15.03.10%
Jag intalar mig ganska ofta att barn inte är något för mig, att det inte passar min person. Att mitt tålamod inte räcker till och att jag värderar mig ensamtid alldeles för högt. Fast det är nog egentligen en lögn för att skydda mig själv. När jag hyr ut skidor är det absolut roligast att hyra ut skidor till förväntansfulla barn, och vilken bonus det är när man dessutom kan fixa favoritfärgen på skidorna. Eller att se hur deras ögon blir stora som tefat när jag berättar att skidorna är så snabba att det till och med står ”race” på dem. Då smälter mitt hjärta en smula.
Nu, när jag säljer en sele till en mamma eller pappa så kan jag tänka tillbaka på när min pappa lärde mig att åka skidor (trots att jag slapp sele när jag skulle lära mig åka utför). Jag var kanske tre år och han tog av sig skidorna, la upp dem på axeln, lät mig hålla i hans stav medan han sakta började gå upp för backen med mig i släp. När vi hade kommit upp en liten bit så åkte vi ner tillsammans. Som tur var hade jag ganska lätt för det här med att hålla balansen så efter bara några åk kunde vi tillsammans ta liften upp.
Min brorsdotter fick ett par slalomskidor i present för ett tag sedan, och tydligen har min bror anammat pappas metoder och släpar henne upp för backen med sina egna skidor på axeln. Jag får nästan en tår i ögat när jag tänker på det. Slalom, och telemark, är en av min brors stora passioner här i livet (vi växte upp i skidbacken, närapå i alla fall) och att lära sin äldsta dotter att manövrera svängarna och kontrollera farten är en kärleksförklaring utan dess like.
En del av mig kan faktiskt bli lite sorgsen för min egen skull. För att jag inte har det min bror och så många andra småbarnsföräldrar har. Missförstå mig rätt nu, jag unnar verkligen min bror all den lycka hans barn ger honom, och jag är tacksam att jag också får smaka på en liten del av den lyckan. Jag tror inte att min saknad efter ett barn utesluter att jag kan känna enbart glädje för min bror.
Tänk vilken lycka att få dela livets alla go’saker med en liten mini-människa. Att lära, guida och stötta.
Men det som jag vill komma till, och som verkligen värmer mitt hjärta, är att jag har vänner runt mig som litar tillräckligt mycket på mig för att låta mig dela mina passioner med deras barn. Som idag, det var första gången jag träffade Gudrun och hennes två underbara barn, och hon litade på mig tillräckligt mycket för att låta Alice åka skidor med mig.
Eller när Towe låter mig krama Teklas mjuka smultronkinder och samtidigt visa henne hur en mage med knapp ser ut.
Det värmer mitt hjärta.
Av Johanna, den 15.03.10%
Jag ligger här på soffan, med middag i magen och är alldeles slut. Jag blev kvar på jobbet till på eftermiddagen efter en smärre miss i planeringen. Men det gjorde inget, för jag passade på att åka ett par åk i barnbacken med min nyvunna vän Alice. Världens go’aste tjej som älskar att åka skidor.
Bilden är tagen av Alices mamma Gudrun.
Av Johanna, den 01.10.09%
Trots att jag inte är någon svampplockare ligger det lite då och då ett gäng svampar på vår köksbänk och bara väntar på att tas hand om. Tidigare i höst var det ett gäng kantareller och rynksopp från Sarativist, och i förrgår fick jag en påse trattkantareller från Ms. Golightly och hennes sambo. Så nu kanske det blir svampsoppa någon dag, eller pestopasta med trattkantareller – tanken är så ljuvlig att munnen vattnas.
Av Johanna, den 28.08.09%
Lagom till att vi hade ätit klart vår frukost och satt på en film ringer mannen. Han låter stressad på rösten men jag påpekar det inte. Efter en kort stund så säger han att polisen hade ringt på dörren i morse. Mannen blev både paff och lite orolig, men det visade sig gälla en granne som försvann för ett tag sedan, dramatisk – absolut, men inte så personligt för vår del.
Det är bekräftat. Jag är språkförvirrad, bygger svenska meningar med engelsk gramatik och vise versa. Men imorgon ska jag hem till mamma
och pappa och då lär det bli ordning på mig igen, i alla fall temporärt, eftersom pappa är lite av en språkpolis när det gäller oss barn.
Av Johanna, den 17.06.09%
Upplägget är lite annorlunda idag, det handlar om mina svagheter som medpatient och stöd (men jag har också befunnit mig på andra sidan, som mottagare av denna tvångsmässiga positivism).
När jag bodde i England spenderade jag nästan ett helt läkarbesök med att prata om hur de kanske borde börja överväga att en patient kan finna glädje trots att han eller hon är väldigt sjuk. Jag predikade att de borde lita på oss patienter mer och inte automatiskt ta för givet att vi behöver daltas med; att de borde ge oss sanningen när vi ber om den.
Senare när min vän fick en pneumothorax, eller lungkollaps som det kallas på vanlig svenska, kunde jag inte sluta vira in allt jag sa i bomull, tycka synd om och dalta. Min mun spottade ut kommentarer som att ”du kommer nog att må som vanligt om en vecka” medan mitt bakhuvud skrek ”Kan du inte bara vara tyst? Hon behöver inte din du-vet-att-det-inte-är-sant-uppmuntran!”
Den här personen, låt oss kalla henne för Jess, öppnade upp sig till mig delvis för att jag har varit i samma situation. Jag har haft lungkollapser och behövt kämpa upp min lungfunktion igen och övervägt jobbiga operationer. Jess ville inte att jag skulle dalta, hon ville ha sanningen från någon som har varit där och som kunde prata om det jobbiga de flesta andra gör allt de kan för att undvika. Men, på mitt eget sätt, undvek jag också, och jag kunde inte heller sluta med plattityderna.
Vad hände med mig? Varför var jag så maktlös inför positivism? Vad är det med den här kulturen vi lever i som gör så att, även när vi vill vara uppriktiga, våra munnar fylls med sockervadd, skildrar lättsamma fabler när vi står mitt i mörkret?
Jag är ledsen Jess. Jag svek dig. Du bad om ett ärligt öra och istället körde jag över dig när du berättade dina sanningar om smärta, sorg och ilska över verkligheten din kropp stod inför. Istället gav jag dig orealistiska idéer om att ”du kanske känner dig bättre imorgon.”
Vad för slags vän är jag?
Någon som inte kunde erbjuda ett säkert ställe att falla på. Var kom behovet av att göra allt bättre ifrån? Och hur får jag stop på det?
Av Johanna, den 14.06.09%
Nu sitter jag på bussen och är på väg hem efter två dagar med vänner utanför Stockholm. Det har varit en helg som har gått i matens tecken med fika, mat och ännu mer fika. Och en massa skitsnack förstås!
Igår kväll åkte vi in till Stockholm och gick på Norra Brunn för en matbit och ett gott skratt. Maten var medelmåttig men skrattmusklerna fick sig en bra genomgång, men ingen av komikerna slog Emmas egen lilla stand-up i bilen på väg till centralstationen när hon skulle skjutsa oss till bussen.
Jag önskar att jag hade tagit med kabeln till min kamera så jag hade kunnat bjuda på lite bilder, men den ligger hemma. Men det kanske inte spelar så stor roll egentligen eftersom antelet bilder jag har tagit under helgen är sparsamt, två stycken om man ska vara precis.
Av Johanna, den 08.06.09%
Ett öppet brev till mina vänner.
Kära vänner,
När jag slår upp ordet kunskap i Svenska Akademiens Ordbok definieras det som ”att hava närmare kännedom om något; att vara bevandrad; hemmastadd på olika erfarenhetsområden, vetande, kännedom, kunnighet …” Som studerande är mitt skrivbord belamrat med kurslitteratur och anteckningar – kunskapens material. Kunskap om andra kulturer, makt och reciprocitet, mänskliga rättigheter och etnocentricitet. Jag behöver studera dessa ting, klara tentor, och om jag gör det, då får jag mina högskolepoäng. Upprepar jag det här tillräckligt många terminer skulle jag kunna få en examen och bli gratulerad för mina kunskaper om andra kulturer.
Men det finns viss kunskap som man inte kan få från skolan. Det är det lärandet du tar del av efter skolan, med familj och vänner.
Mina universitets- och högskolestudier under årens gång har lärt mig om citronsyracykeln, ATP, cellproliferation, globalisering och trobrianderna. Men det viktigaste jag har lärt mig är att vänskap, kärlek, omtanke och alla dess abstrakta likar inte är så sällsynta som man skulle kunna tro. Den största kunskapen jag har fångat upp är den om det mänskliga hjärtat.
Jag har lärt mig det här genom era reaktioner på mig och min sjukdom. Jag har legat inne på sjukhus otaliga gånger och haft många dagar då jag har känt mig nere på grund av min CF. Jag har bra dagar då jag kan röra mig med lätthet, och dåliga dagar så jag helst inte lämnar sängens trygghet. Att ha en vän med en kronisk sjukdom kan kräva ganska mycket anpassning, och många av er är upptagna och har bättre att göra. Det finns ingen anledning för någon av er att handskas med min CF.
Ändå gör ni det.
Ni finns där för mig. Jag känner mig aldrig ensam eller utesluten, jag får uppmuntrande meddelanden och telefonsamtal. Jag njuter av mina fikastunder med Ms. Golightly då vi diskuterar allt mellan himmel och jord, ingenting som är viktigt i vår värld blir uteslutet. Jag är tacksam för L som har kommit att bli mitt kreativa bollplank, för Evo som alltid har något intressant skvaller att berätta om, pladdran som alltid har ett makabert skämt att komma med, för Emmalinen som alltid uppmuntrar mitt skrivande och S som aldrig säger nej till en diskussion om feminism eller miljöpolitik. Och alla andra som jag inte har nämnt vid namn, ni är underbara.
Ni kan inte förstå hur mycket det betyder att höra era skratt genom telefonluren en dag som känns extra grå. Ni har alla gett mig den medicin som läkarna inte har kunnat skriva ut på ett recept – optimism och hoppet, tillsammans med några av de bästa stunderna i mitt liv. Ni har get mig oräkneliga dagar då jag har fått ta del av era talanger och kunskaper, och ni har visat mig att det finns solsken på andra sidan av tårarna. Tack vare dessa gåvor sitter det en fortfarande relativt ung kvinna framför datorn som har fått en bättre definition av vänskap. Jag önskar att alla kunde få ha åtminstone en vän som är lika bra som ni är.
Massor av kramar från Johanna
Av Johanna, den 29.05.09%
Jag har gjort ett medvetet val att inte skriva så mycket om mina vänner (de som fortfarande lever i alla fall) och min familj här i bloggen eftersom jag vill bevara både deras och min integritet, men idag tänkte jag göra ett ganska stort övertramp.
Min underbara vän Miss Golightly fyller år idag. För trettio år sedan såg hon sjukhusets lysrörsljus för första gången och några år senare (jag förflyttar mig snabbt i tiden) tränade vi friidrott tillsammans. Hon sprang häck och jag hoppade tresteg, och det var så vi kom att lära känna varandra och bli riktigt nära vänner.
Jag minns en dag i högstadiet då en av Miss Golightlys klasskamrater hälsade på mig genom att säga ”Hej Miss Golightlys lillasyster”. Det gjorde mig både glad och varm inombords eftersom hon har varit mer som en storasyster till mig än vad min syster har varit (det beror inte på att min syster är en dålig syster utan på att hon är tio år äldre och flyttade till USA efter att hon tog studenten). Det var också en av Miss Golightlys klasskamrater som blev min första riktiga tungrullarkyss.
Hon har funnits där för mig i vått och torrt. När jag kämpade mycket med hur jag skulle förhålla mig till livet och min sjukdom såg hon till att jag höll mig andandes ovanför vattenytan. När jag och mannen förlovade oss var hon den som blev gladast av alla.
Jag har svårt att samla mina tankar, det finns så mycket jag skulle kunna berätta. Som till exempel när vi hade två veckor kvar på sommarlovet och ringde runt till var och varannat företag i kommunen och frågade efter sommarjobb, vi började på A i gula sidorna och arbetade oss framåt. Eller om hur vi har smällt i oss fika som borde ha räckt till minst tio personer på mindre än en timma.
Så, idag, på min bästa väns födelsedag hoppas jag att hon och hennes mamma har det helt underbart i Grekland. För det är de värda.
Av Johanna, den 14.05.09%
Idag ser jag ut som hej kom och hjälp mig; håret står åt alla håll och kanter, ögonen är svullna och kroppen gör allmänt ont. Men, vi hade väldigt trevligt igår. Det blev en trerätters middag med chilimarinerade tigerräkor med örter, vitlöksaioli och grillat bröd till förrätt; fettuccine con filetto e pancetta (bred bandpasta med oxfile, knaprig pancetta, ruccola och färska champinjoner och parmesanost) till huvudrätt och på regelrätt romantiskt vis delade vi på desserten – en tiramisù.
Det här borde ha kostat oss en massa pengar, men vi har en snäll vän som gav oss ett presentkort i julklapp, så vi är inte ett öre fattigare idag än vad vi var igår. Vilket betyder att vi har råd att åka till Ikea idag, precis som planerat.
Av Johanna, den 15.04.09%
Eller nej, telefonsamtal.
Igår kväll efter att jag och mannen hade lagt oss för att sova ringer telefonen. Jag hoppar till, det finns normal sett bara två anledningar att min telefon skulle ringa mitt i natten och båda involverar min lillebror. Den ena anledningen är att han är full och ringer för att prata, och den andra är att han har bekymmer. Men min bror är hos mamma och pappa för att intensivplugga så det fanns ingen anledning till att han skulle ringa.
Jag tittade på numret ”+1801XXXXXXX”, men hinner inte svara förrän det slutar ringa. Ett nummer från Utah, och efter lite efterforskningar kommer vi fram till att det tillhör en gemensam vän till mig och mannen. En vän som är mer eller mindre ansvarig för att jag och mannen är gifta.
Idag kan man läsa att mannen har skrivit på vår väns facebooksida: What are you doing calling my wife after midnight and hanging up?
Det undrar jag också!
Av Johanna, den 02.04.09%
Igår, när ensamheten blev så påtaglig att det var svårt att stoppa undan saknaden efter Robyn satte jag mig vid datorn och googlade hennes namn. Eftersom Robyn var en smart och aktiv kvinna fanns det en hel del artiklar skrivna av eller om henne. En del hade bilder medan andra bara visade hennes ord. Trots, eller kanske tack vare, tårarna som strömmade ner för mina kinder kände jag den närvaron jag hade längtat efter strax innan. Där fanns hon, framför mig, talandes till mig från svunna dagar. Det var som om vi hade satt oss ner för en stund med en kopp kaffe. På något vis, med hennes fotografi och ord bara ett klick bort, så var min saknad stillad.
Jag har märkt andra sätt som internet påverkar sörjandet. Jag är en av de millioner människor som är beroende av facebook och som så många andra använder jag den sidan för att hålla kontakt med vänner som har bosatt sig jordens runt. Facebooks regler är sådana att man bara kan stänga ner sin egen profil, vilket betyder att när någon dör så fortsätter profilsidan att finnas kvar. Det jag inte hade räknat med var hur jag och många andra skulle komma att använda de sidor på facebook som vänner lämnat efter sig efter att de har dött.
Vänner och bekanta fortsätter att skriva på loggen (eller ”the wall”). Ibland kan man läsa om roliga minnen som har fått någon att le, ibland finns det uttryck för den djupaste sorg och saknad som har gjort det svårt för någon att ta sig igenom dagen, andra gånger är det någon som bara har tittat förbi för att säga ”hej”. I alla dessa meddelanden talar man direkt till den som har gått bort, utan någon som helst antydan till svårigheter eller obehag. Ingen talar om den som har dött, utan man pratar med henne eller honom.
Det har kommit att bli som en cyber-version av gravstenen, en central plats där ens vän fortfarande ”finns” och alla som kände henne eller honom kan besöka. Det är en plats där man kan gråta och dela med sig, en plats där vi kan ge uttryck åt att vi inte har glömt. Jag tycker att det är vackert och unikt. I ett samhälle där det finns så få sätt som vi öppet kan bearbeta vår sorg på så har det skapats ett forum, där på facebook, där vi kan skriva och berätta om vår saknad.
Jag har inga djupsiniga ord eller tankar om den sociala innebörden av det hät. Jag vet inte riktigt hur det passar in i vårt sätt att sörja. Allt jag vet är att igår och idag när jag besökte Robyns på internet och läste det som har skrivits av och om henne så kände jag att hon fanns där, lite närmare än förut. När jag tittade in på hennes sida på facebook så kändes det som om jag på något sätt vandrade i hennes fotspår. Det är helande.
Av Johanna, den 27.03.09%
Idag har jag ett tips på en helt nystartad blogg.
Sarativist är en filosofistuderande vegan som lever som hon lär. Självklart finns det inte så mycket att läsa än eftersom hennes blogg föddes för bara två dagar sedan, så ni behöver inte planera in timmar av läsning. Men jag kan nog lova att den kommer fyllas av både smarriga recept och imponerande livsfilosofier.
Av Johanna, den 16.03.09%
Det var ju några dagar sedan jag sa att jag skulle ta lite bilder och visa vilket fint smycke jag har fått från Madde. Men, bättre sent än aldrig, eller hur?
Just nu använder jag det som ett halssmycke i en silverkedja, men jag tror att det skulle passa bättre i en svart läderrem. Jag ska nog ta mig ut på en shoppingrunda nu till veckan.
Och så en liten närbild. Om ni tittar noga kan ni se att det står CF i den övre högra vingen och J in den nedre vänstra.
Av Johanna, den 07.03.09%
Jag har fått en jättefin present från maddepladder som jag skulle ha tagit en bild på idag, men jag har varit alldeles för upptagen med att ha det på mig för att hinna ta fram kameran. Ni får helt enkelt vänta på att se det ett litet tag, men jag tycker ju att det är helt i sin ordning eftersom jag själv suktades i tre veckor med vetskapen om presenten utan att ha en aning om vad det var.
Av Johanna, den 17.02.09%
Jag och Miss Golightly har biljetter. Livet är ganska ljuvligt just nu.
Av Johanna, den 14.02.09%
Vi var på tacobuffé igår; jag, mannen och tre vänner. Eller, egentligen var det bara två vänner som åt tacos eftersom "klätterfia" somnade och lyckade inte hinna dit innan maten var slut och vi utkörda.
Efter en trevlig kväll somnade jag ganska pladask; med sminket kvar och utan att ha borstat tänderna. Jag kände mig sådär lagom fräsch när jag vaknade. Men trots "my funk" så bedyrade mannen att han älskar mig och som bevis fick jag Sex and the City, the movie i ett litet paket.
Själv fick mannen ett par pyjamasbyxor: och tro det eller ej, men trots min fantasilöshet älskar han mig fortfarande. Jag måste dessutom erkänna att han inte fick dem förrän jag hade tagit en sväng på stan med Miss Golightly och E. i eftermiddags.
Vi var ju så klart tvungna att börja med en kopp kaffe. Hur ska man annars orka plöja genom H&M?
Av Johanna, den 13.02.09%
Jag har en vän som håller på med scrapbooking och jag hänger gärna på eftersom det är roligt att klippa och klistra. Jag har lärt mig en hel del saker av henne, som att hänglar och stänglar stämplar är "a huge deal" inom scrapbooking-sverige. Så när det damp ner ett kort i brevlådan för ett tag sedan som var blommigt, välgjort och mycket fint trodde jag så klart att det var "Pysslan" som hade skickat det. Men det var något som inte stämde, för det första såg det inte ut som ett Pysslankort, trots att det var prytt med hänglar och stänglar (tror jag); för det andra var det inte heller postat från rätt ställe för att vara ett kort från henne.
Det visar sig att det inte bara är Pysslan som skickar superfina kort till mig. Det här fina kortet som jag fick för kanske ett par veckor sedan kom som ett tack från Malin för att jag hade hjälp henne lite med bloggen.
Av Johanna, den 31.01.09%
Den här tröjan har jag silkscreenat till min ekologiska veganvän. Hon är nog så grön man kan bli.
Av Johanna, den 24.01.09%
Det känns som om jag håller på att drunkna. I det mesta.
Jag drunknar i orden. Jag kanske inte har överdrivet mycket kurslitteratur, men tillräckligt för att det ska kännas lite jobbigt emellanåt. Jag har svårt att fokusera så varje sida tar onödigt lång tid att läsa. Men det är intressant och jag lär mig om saker som stimulerar mitt tänkande.
Jag hostar slem i kvantiteter och färger som får den mest slemhärdade individ att tappa hakan. Jag drunknar igen, den här gången lite mer litterärt än i exemplet ovan. Det river i lungorna när jag andas, musklerna och revbenen ömmar och helst av allt vill jag bara ta en liten vilopaus. Men hur det ska gå till vet jag inte riktigt.
Och sist men inte minst så drunknar jag i mina sociala behov. Låt mig förklara. Jag känner mig så trött och sliten att jag egentligen bara borde stanna hemma i sängen, men den sociala varelsen i mig längtar efter att träffa folk, hela tiden. Så om någon förslår något kan jag helt enkelt inte säga nej; jag måste tacka ja. En del av mig är lite rädd att det håller på att ta knäcken på mig.
Så det känns som om jag håller på att drunkna, men jag sprattlar så intensivt med benen jag bara kan för att hålla näsan ovanför vattenytan.
Av Johanna, den 13.01.09%
Tänk dig att du är på en fest, en stor fest med 400 personer inbjudna. Efter ett ta tröttnar en del och ger sig av och startar en mindre fest, de bjuder med några stycken och allt eftersom börjar de bjuda över fler och fler från den första festen.
Efter ett tag börjar det märkas att folk har försvunnit och till slut får folket på den första festen reda på att alla vänner de saknar har get sig av till en annan fest. De blir ledsna och sårade eftersom de känner sig bortglömda. ”Varför blev inte jag bjuden?”
De blir storgräl, nästan krig mellan de två olika festerna. Folk känner sig svikna och obetydelsefulla och säger hemska saker om de som gick till den nya festen. Massor av svordomar och hot om brutna vänskapsband. Många känsloladdade ord bollas mellan de olika lägren, och till slut ebbar konflikten av – kanske av utmattning, kanske för att det inte är konstruktivt.
Några springer emellan de olika festerna, andra har valt sida.
En dag skickar de från den andra festen ett bud till den första festen med adressen till den nya festen. Fler och fler börjar nu springa emellan, ja till och med de som sa att de hade valt sida. Folk börjar försonas och nästan till och med kramas med varandra.
Trots det bestämmer man inte att gå tillbaka till en och samma fest. Utan nu ska man fortsätta springa emellan. Bra för konditionen kanske, men ganska jobbigt i längden. Men stoltheten verkar vara störst.
Ja, så här kan det gå när en grupp vänner startar ett forum på internet. Helt åt skogen.
Så dagens lärdom är att man ska hålla de vänner man känner i verkligheten – till just verkligheten. Inte blanda ihop den med internetvärlden allt för mycket, för då kan man gå miste om de vänskapsband man har byggt upp under en lång tid under loppet av några dagar.
Skönt att jag inte var mitt i den här konflikten utan kunde stå och titta på den lite från min läktarplats.
|
Lite kort Citronfjärilen är en blogg om mitt liv. Jag skriver om det tunga och det lättsamma, det glada och det ledsamma. Jag försöker skriva öppet men ändå behålla min integritet, det är en balansgång som jag lär mig mer och mer om för varje inlägg jag skriver.
Som så många andra bloggar har jag delat in mina inlägg i olika kategorier och etiketter. Allmänt, CF och hunden används för att kategorisera blogginlägg om mitt vardagsliv, och kan väl tyckas vara ganska självbeskrivande. Patientologi är en serie texter om hur det kan vara att leta sig igenom sjukvårdens labyrint och att leva med en kronisk sjukdom. Sju minuter ett skrivprojekt som från början återkom varje måndag men nu kommer de här inläggen väldigt sporadiskt, och tisdagstema är ett fotoprojekt som förgyller en del av mina tisdagar.
|
Kommentarer